Mer Talbot, mer kaos: Alice in Sunderland

13 januari, 2010 at 17:29 (Europeiska serier) (, )

Hej och hå. Nästan 3 år efter att den kom ut har jag precis nu läst klart Bryan Talbots Alice in Sunderland, en av de ytterst få böcker jag inte läst i samband med att jag köpte den. Men att läsa om Luther Arkwright gjorde att jag äntligen fick tummen ur!

Kritikerrosad och av många utnämnd till ett av 2008 års bästa seriealbum är det en i alla bemärkelser tung bok att ge sig i kast med: Inbunden, 328 sidor tjockt, glansigt papper, och en stil som när man bläddrar i den ser ovanligt mastig ut att läsa. Handlingen, om den nu har någonting sådant, kretsar kring den engelska orten Sunderland, Lewis Carroll och hans Alice, Englands historia genom årtusendena, och seriekonstens lika gamla historia. Allt presenteras av några olika berättare, alla varianter av Talbot själv, som guidar läsaren genom geografin och åren i med våldsamt tvära kast; ibland pratar han om vikingar, ibland (och oftast) om Lewis Carrolls århundrade, ibland om lokala myter och hjältar. Vissa personer och platser återkommer ständigt, medan andra bara passerar förbi i en enstaka ruta.

Så ”handlingen” är ett collage av små berättelser, och teckningarna är lika vildvuxna. Än ser det ut som en vanlig Talbot-serie, än är det Hergé som emuleras, än är det Photoshop-manipulerade fotografier mixade med skisser från Talbots ritblock. Rasande skickligt och omväxlande, en riktig tour de force av en en tecknare som har varit med länge och som behärskar mediet till fullo.

Att den här mini-recensionen har flera sekvenser av listor med vad som förekommer i boken är i bokens anda; det går inte att recensera den på ett normalt sätt eftersom den helt saknar plott, och dess styrka är just dess variationsrikedom där det är omöjligt att gissa vad som kommer att finnas på nästa sida.

Därmed inte sagt att det är en perfekt bok, långt därifrån. Det blir i längden lite tröttande med att höra Talbot berätta, ungefär på samma sätt som övermättnaden inför en aldrig så intressant guide på ett museum. Och jag saknar ett klimax: Jämfört med hans The Adventures of Luther Arkwright som har en liknande sensibilitet med dess förtjusning i att prova olika berättar- och teckningsstilar så infinner sig aldrig den där lyckokänslan på slutet, när alla lösryckta delar slutligen bildar en större helhet. Återigen visar det sig att erfarenhet och professionalism (för Talbot har lärt sig en hel del om serier och hur man skapar dem sen TAoLA) inte riktigt förmår matcha energin hos den unge Talbot.

Men det kanske är en orättvis jämförelse; det finns ytterst få serier som är lika intressanta som TAoLA, och Alice in Sunderland är väl värda att läsa, även om den nog passar bäst i lite kortare doser. Att läsa hela surven i ett svep blir alltför överväldigande, åtminstone för mig ;-)

About these ads

1 kommentar

  1. Mer av samma sak: Grandville Mon Amour « Simon säger said,

    [...] som The Adventures of Luther Arkwright, Tale of One Bad Rat / Sagan om den stygga råttan och Alice in Sunderland i sin repertoar, så jag har gott hopp om [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare