The Return of Zita the Spacegirl

Jag gissar att Ben Hatke blev glad när han insåg att han kunde använde ett så urbota klichéartat namn inom sf-genren som The return of XXX på den tredje och avslutande delen i serien om Zita och det ändå var fyllt av mening: Här handlar det nämligen om huruvida Zita äntligen ska kunna återvända hem efter sina äventyr i rymden.

Efter att ha stulit ett rymdskepp har Zita blivit arresterad och kastad i fängelsehålorna på planeten Dungeon World. Hon tycker själv att hon kanske förtjänar det eftersom hon faktiskt är skyldig till anklagelsen, men när det sen visar sig att planetens härskare har planer som inte alls passar sig för någon som utger sig för att upprätthålla ordning och rättvisa vaknar hennes hjälteinstinkter till liv igen.

Hittills har Zitas rykte som hjälte mest berott på slumpen och på att hon känt sig tvungen att göra det hon gjort av privata skäl. Visst har hon tyckt det varit roligt att alla sett upp till henne, men hon har aldrig egentligen aktivt valt att bli den som alla tror hon är. Här gör hon fortfarande bara det som hon ser som det rätta att göra, men hon är mer medveten om att det kan ha sitt pris, att det hon väljer att göra är ett fritt val hon har. Hon har kort sagt blivit lite mer vuxen, vilket inte är så konstigt med tanke på allt hon varit med om, men hon har fortfarande kvar sin starka känsla av att man inte bara kan tänka på sig själv och hon vägrar gå med på att man någonsin kan kompromissa med sina ideal.

Låter kanske lite tungt, men den här boken är samma fartfyllda och välmatade läsning som de tidigare. Kanske nästan lite väl välmatad när alla varelser hon hittills träffas sammanstrålar på fängelseplaneten för att hjälpa/stjälpa henne; en sådan här berättelse som samlar ihop allt och alla jag läst om tidigare känns allra mest naturligt som en avslutning på en rejält lång seriesvit istället för Zitas tre böcker. Det känns lite som en fanservice där jag för träffa alla gamla vänner igen, fast eftersom det är så nyligen som jag läste om dem första gången har jag inte hunnit sakna dem ännu, ungefär.

Fast The Return of Zita the Spacegirl är en bra avslutning på böckerna, det tycker jag allt. Det här är en serie som är helt perfekt att läsa tillsammans/av barn i alla åldrar (och av vuxna med, för den delen). Allt knyts ihop i en prydlig förpackning, och det finns till och med ett avslutande löfte om fler serier med Zita. Och som det beskrivs i Hatkes efterord var planen hela tiden att den här trilogin bara skulle lägga grunden för fler serier med Zita. Det tycker jag låter som en alldeles ypperlig plan eftersom Zita är en så bra karaktär och Hatke en så bra serietecknare (hans manus är bra men hans teckningar är fantastiska). Vi får väl se om det dröjer två år till innan det är dags för The New Return of Zita the Spacegirl, eller vad titeln kan tänkas bli 🙂

Legends of Zita the Spacegirl

En av de nya serier jag tyckte allra bäst om förra året var Ben Hatkes Zita the Spacegirl. Berättelsen om hur den lilla men naggande handlingskraftiga Zita en dag av en olyckshändelse rycks bort till en främmande planet var bra berättad och alldeles fantastiskt illustrerad. Jag vet att jag inte var ensam om att tycka det så därför är det nog inte bara jag som blev glad häromdagen när nästa bok i sviten dök upp: Legends of Zita the Spacegirl.

Zita är när boken börjar en hjälte på planeten Scriptorius efter det att hon räddade den från undergången i boken innan. Tillsammans med sina vänner försöker hon samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa hem till Jorden igen genom att sälja autografer med mera till sina beundrare, även om hon inte riktigt trivs i hjälterollen. När en utsänd från en annan planet hör av sig för att få hennes hjälp mot de gigantiska hjärtan som hotar att förstöra planeten ifråga med löfte om en betalning som skulle göra att hon kan komma hem blir hon lockad, trots att hon inte har en aning om hur hjärtana ska stoppas…

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Legends of Zita the Spacegirl än att det återigen är en alldeles fantastiskt charmig bok, och att jag njöt av varenda sida. Hatkes teckningar är perfekta in i minsta penselstreck, oavsett om det handlar om humor eller allvar. Sekvenser som den där Zita beslutar sig för att faktiskt försöka leva upp till sin hjälteroll får fram hennes känslor galant helt utan ord, och på samma sätt känner jag verkligen vad hon upplever i bokens klimax när det blir rejält allvarligt. För att inte tala om den nya roboten som dyker upp här som trots att hen helt saknar ansiktsdrag ändå förmedlar det inre tumultet i sin emotionella utveckling.

Hm, det där lät allt lite högtravande och det passar inte alls till Zita. Det är nog bäst att avsluta nu, men låt mig bara tillägga att den enda kritik jag kan komma på är att 1,5 år mellan böckerna är alldeles för lång tid, så det så!

First Second slår till igen: Zita the Spacegirl

Jag har skrivit flera gånger om The Unsinkable Walker Bean, en av förra årets allra bästa nya serier, som gavs ut av förlaget First Second. Från sin start då de huvudsakligen gav ut nyare franska serier med inriktning på skaparna runt Trondheim och Sfar har First Second allteftersom satsat mer på nygjorda allålderserier med riktigt bra resultat. Förutom Walker Bean kan jag nämna A Home for Mr. Easter och Brain Camp, och nu har de alltså lyckats igen med Zita the Spacegirl.

Handlingen i korthet: Zita och hennes vän Joseph råkar på en meteoritkrater där de hittar en konstig maskin. Ett tryck på en knapp, och Joseph förflyttas till en okänd plats i det stora världsalltet. Zita känner sig tvingad att försöka hjälpa honom, och trycker på knappen igen. Vår hjältinna har alltså fått sitt uppdrag, och äventyret är igång.

Det är en alldeles underbar serie, en av de bäst berättade jag har läst på mycket länge. Inte nog med att Hatkes teckningar är små mirakel av charmerande enkelhet, utan han har också en utmärkt känsla för tajming och hur man berättar en handling i serieform. Han gör det så bra att jag flera gånger stannade till i min läsning för att uppskatta hur en sida var utformad för maximal effekt; risken med en såhär flyhänt berättad historia är att det blir lite för lite tuggmotstånd, men Hatke undviker det problemet genom sin bitvis geniala sidlayout.

Genial i det lilla formatet ska sägas för det är inte någonting som är uppenbart vid en snabb titt i boken utan det är först när man verkligen läser serien som man märker hur bra den är. En av mina pet peeves vad gäller serier, böcker, filmer är hur många som förstörs av en dålig känsla för rytm, dvs hur man varierar snabba sekvenser med långsamma, och i fallet med serier när man ska berätta med många bilder och när man ska nöja sig med några få (och samma sak vad gäller textmängden). Zita the Spacegirl är ett skolboksexempel på hur den sortens rytm ska hanteras, oavsett om det handlar om att bygga upp spänningen eller om att presentera ett skämt.

First Seconds serier ser ofta mycket olika ut på ytan, men de finns ändå en hus-stil. Det är inte ifråga om teckningar de liknar varandra (även om exempelvis Walker Bean är mycket lik Sfars Sardine) men ifråga om temperament. De är alla fyllda av känslan att vad som helst kan hända, och att det också gör det, sådär i förbifarten. Även om handlingen kan vara nog så dramatisk och tät (som bitvis i Zita) så finns det alltid plats för en utvikning eller en mystisk krumelur som slumpartat dyker upp. Det är en stil som kan bli frustrerande om det blir för mycket av slirande hit och dit, men det är ingen fara vad gäller Zita the Spacegirl för Hatke vet precis vad han gör.

Så om det inte är uppenbart ännu kan jag helhjärtat rekommendera Zita the Spacegirl; jag tycker alldeles förskräckligt bra om den här lilla boken. Jag hör ofta att det klagas på bristen på bra nya serier för barn men det är egentligen bara en brist här i Sverige (och eventuellt Europa): Det finns en hel del fynd, men just nu verkar det som o man får leta sig till USA eller Japan för att hitta dem. Vad gäller USA måste man också leta sig utanför de klassiska serieförlagen för där finns inget att hämta, och istället får man kolla bland de vanliga barnböckerna för det är dem First Second konkurrerar med. Det märks också på priset där man som jag redan nämnt i tidigare blogginlägg ligger löjligt lågt jämfört med de rena serieförlagen. Zita the Spacegirl kostar $11 för 192 färgsidor i utmärkt tryck, en smula lägre än 23 sidor från Marvel à $4…