Jag brukar inte vara så förtjust i mangaversioner av romaner eller filmer (eller för den delen vice versa), men när jag ögnade igenom Taro Sekiguchis två volymer långa serieversion av Nahoko Uehashis roman The Deer King tyckte jag att den såg intressant ut, rent teckningsmässigt → nu är den läst. Och om jag ska försöka sammanfatta mina känslor på kortast möjligast sätt får det bli med idiomet ”Synd på så rara ärtor”.
För det här är en serie som ser inledningsvis ser bra ut, och med ett manus som har många ovanliga uppslag och vinklingar. Berättelsen utspelar sig i ett land som länge plågats av krig och sjukdomar, och där slutligen Zol-imperiet har vunnit stridigheterna. Men en del regioner är fortfarande inte helt besegrade, och i en region som tidigare kontrollerades av det konkurrerande riket Aquafa grasserar en pest som sprids via vargbett som av okända skäl enbart verkar drabbar människor från Zol. Huvudpersonen Van, vars familj dödats av Zol under striderna, flyr från fängelset och plockar på vägen upp den unga flickan Yuna, och när de båda blir bitna av vargarna utan att dö blir de jagade av alla: Zol vill undersöka dem för att förstå hur de kunde överleva, medan Aquafa vill döda dem för att förhindra att Zol kan hitta ett botemedel.
Det är en saga med tydliga influenser från Miyazaki, i teckningarna men framförallt i manuset som tangerar ämnen från filmer som Nausicaä och Prinsessan Mononoke: Den centrala ekologiska infallsvinkeln, en pest som kanske inte är vad den verkar att vara, de många sidorna i konflikten, och den inte självklara uppdelningen mellan goda och onda, där det ”onda” imperiet vill rädda huvudpersonerna och andras liv, medan de ”goda” rebellerna vill döda Van & Yuna.
Med andra ord, det finns många lovande inslag, så därför är det synd att serien är så pass ointressant som den är. Problemen är många, som att samtidigt som det finns en hel del alltför klumpiga info-dumpar där personer förklarar saker för varandra som torde vara självklara för dem så är det också svårt att hänga med i alla svängar som historien tar när vi överöses med namn på länder, folk, växter, djur, utan en chans att naturligt lära oss dem. Det är också svårt att engagera sig i människor som dyker upp lika hastigt som de försvinner; med det relativt sävliga berättartempot finns det alldeles för många personer med som det är avsikten att jag ska bry mig om för att det ska fungera. Den relation som fungerar någorlunda är den mellan Van och Yuna; deras relation är det som i slutänden är det som är bra med serien.
Det finns många fler problem med berättandet, som att hemligheten bakom pesten är uppenbar långt tidigare för läsaren än vad det är meningen; subtila ledtrådar lyser med sin frånvaro. Men tyvärr måste jag också nämna att teckningarna inte heller är något vidare, trots att jag vid första anblicken tyckte de såg lockande ut. De saknar tyngd och emfas med alldeles för slentrianmässiga fysionomier (underskönt vackra människor som är goda, närmast groteska onda diton, och så Van som ser så där mycket manligt härdad ut med sitt prydliga ärr i ansiktet).
Så nä, som serie betraktad är The Deer King inget vidare. Men med det sagt skulle det mycket väl kunna vara en bra roman (eller snarare två som det handlar om), och den film som kom ut häromåret skulle också kunna fungera. Jag får väl ta och prova endera någon dag när jag har tid över 🙂
- The Deer King v01 (Adlibris, som också har romanen)
Simon säger 