Lucky Luke stretar på: Tant Marthas grabb & Det förlovade landet

När jag var liten och läste seriealbum var det tre serier som stack ut och kändes som de ”största” för mig: Tintin, Asterix och Lucky Luke. Sen fanns det förstås en drös andra som var nästan lika bra, som Spirou, Smurferna, och så vidare. Fransk-belgiska serier, med andra ord, men det hade jag ingen aning om, liten och nyligen läskunnig som jag var 🙂
De tre stora har sen dess utvecklats mycket olika:

• Tintin: Tji utveckling, de album som fanns när jag var liten är desamma som finns idag.
• Asterix: En långsamt avtagande utgivning där Uderzo själv tog över manuset med allt sämre resultat efter Goscinnys död, med några riktiga bottennapp mot slutet. Numera återupplivad med OK resultat men fortfarande med en mycket blygsam takt i albumskapandet; ett nytt Asterix-album kommer så pass sällan att det alltid blir en stor affär.
• Lucky Luke: Goscinnys död påverkade egentligen inte alls utgivningen av nya serier. Morris skrev några själv, och sen har andra tagit över både tecknandet och manusskrivandet, med oftast habila resultat. Inga toppar, inga djupa dalar (fast definitivt dalar), med resultatet att ett nytt Lucky Luke-album mest genererar någon axelryckning eller två.

Så när jag på SIS-festivalen i våras köpte två nya album i serien var det inte precis med några stora förväntningar; det som varit riktigt bra i LL-väg de senaste åren har varit specialalbumen (Mannen som sköt Lucky Luke & Jolly Jumper svarar inte). Men några ord förtjänar de allt, eftersom de två albumen ändå är så pass olika och ett av dem är klart bättre än det andra!

Först ut är Tant Marthas grabb, skriven och tecknad av Achdé. Här handlar det om Lucky Luke som liten grabb och hans upptåg tillsammans med sina vänner i ensides skämtserier (förutom en fyra sidor lång episod som avslutar albumet). Skämten är mestadels oförargliga och ärligt talat inte särskilt fyndiga, medan teckningarna är som alltid med Achdé passabla, och jag undrar vem som egentligen är målgruppen med tanke på att jag inte riktigt kan tro att unga läsare tycker att det här är speciellt upphetsande, gammaldags som det känns, och för äldre läsare är det alldeles för menlöst.

Men två saker vill jag speciellt nämna, en dålig och en bra. Den dåliga är en sak som tyvärr är alldeles för vanlig i just fransk-belgiska serier och det är användandet av riktigt usla schablonkarikatyrer av vissa karaktärer. Här är det främst Lukes vän Paquito som jag tänker på, med de sorgligt stora läpparna och så vidare. Sunkigt värre. Hans tjejkompisar och indiankompis är också väldigt stereotypiskt framställda men det är inte alls lika illa som med Paquito.

Den bättre saken handlar intressant nog om samma sak, nämligen rasism. För det finns flera sidor som uttalat behandlar rasism mot indianer, som denna:

De rasistiska personerna i serien framställs genomgående som en smula korkade och definitivt otrevliga. Också ett plus för att det inte bara handlar om en enstaka person utan också om att samhället i stort har fördomar, förutom förstås de oskyldiga barnen. Och det är ju sympatiskt förstås, men det är synd att det ”bara” är rasism riktat mot indianer som hanteras bra. Jag misstänker att det beror på att serien mycket tidigt fick kritik för hur indianerna skildrades och att Achdé därför är extra noggrann när det gäller den frågan, så det är väl bara att hoppas att även de andra tveksamma inslagen förbättras i framtiden.

Och så det bättre av dagens album, Det förlovade landet som också det tecknats av Achdé men där Jul står för manuset. Här är det ett klassiskt tema för Lucky Luke-serien som avhandlas, närmare bestämt det där Luke åtar sig att vägleda en samling nyanlända människor genom vilda västern. Det speciella den här gången är att det handlar om judar som emigrerat från Europa.

Så jupp, ett potentiellt känsligt ämne, speciellt för mig när jag läste eftersom jag precis läst Tant Marthas grabb med sina uppenbara svagheter vad gäller känsliga ämnen…

Men halleluja! Juls manus undviker elegant problemen; visst finns det även här inslag av schabloner men de är av de godartade slagen, i samma anda som hur LL även tidigare med ett ibland lyckat resultat skämtat med diverse kulturer och folkslag. Det är en hårfin skillnad mellan det jag upplever som avgjort unkna inslag, som nämnda skildring av Paquito, och mer lyckad komedi som hur den judiska familjen skildras här, och jag är säker på att andra läsare kan tycka att gränsen ska dras annorlunda. Men jag tycker att Det förlovade landet är en trevlig läsning och bland de bättre av albumen i post-Goscinny-eran. Jag skulle förstås gärna sett att familjemedlemmarna fått några fler personliga egenskaper eftersom de nu i mångt och mycket enbart framstår som positiva representanter för judar, men jag anar att det finns ett drag av försiktighet här från Jul, och det kan jag förstå.

Sammanfattningsvis så lever den vanliga Lucky Luke-serien vidare, och som det varit det senaste decennierna med blandat resultat, så för den som inte är lika urskiljningslös läsare av serien som jag (som jag nämnt flera gånger på den här bloggen är det Lucky Luke som jag själv alltid varit svagast för av de tre nämnda) bör man nog välja vilka album man läser efter viss research 😉