Ett sammanträffande som ser ut som en tanke är det faktum att efter att senast ha skrivit om Mats Jonssons När vi var samer är det idag dags för en bok som har en hel del likheter: Kate Beatons Ducks – Two Years in the Oil Sands. Även här handlar det om en rejält tjock inbunden självbiografisk bok som har hyllats av kritikerna; på många ställen har den redan utnämnts till årets bästa serie 2022, och den har även dykt upp på listor över årets bästa bok, alla kategorier.
Liksom Jonssons bok är det också en en allvarlig historia, och för den som läst tidigare böcker av Kate Beaton är det kanske överraskande eftersom det hon är mest känd för är hennes underfundiga serie Hark! A Vagrant; jag har inte skrivit om den här på bloggen förut även om jag nog borde gjort det eftersom Beatons uppsluppna infall om världens historia, dess litteratur, och framförallt hennes mycket egensinniga porträtt av diverse kända person passar mig väldigt bra.
Men i Ducks handlar det om någonting helt annat, nämligen om hennes liv innan hon satsade allt på serierna. Uppvuxen i en av de mer avlägsna delarna av Kanada, Cape Breton, såg hon sig tvungen för att kunna betala sina studieskulder att göra som så många andra i hennes situation, nämligen att söka sig till ett arbete på oljefälten som vid den här tidpunkten, dvs början av 2000-talet, expanderade enormt.
Arbeten finns det gott om, relativt välbetalda är de också, men arbetsmiljön är vedervärdig. Ett genomgående tema i boken är hur avtrubbande miljön är, där det egentligen inte spelar någon roll hur en person var innan hen kom dit för efter att ha jobbat en längre tid på en plats där pengarna är allt och där lagar och, tja, civilisation inte hunnit med i svängarna eftersom allt gått så fort, försvinner all ytlig fernissa på människorna. Familjerna där hemma glöms bort, tidigare ömsinta familjefäder är otrogna, sprit och droger finns överallt, och säkerheten blir också därefter.
Så ett elände som känns igen från alla andra liknande miljöer som funnits genom tiderna, och då har jag inte ens nämnt det som gjorde hennes tid där så oerhört mycket värre: Hon var en av ytterst få kvinnor på oljefälten, och jobbade dessutom inte inom administrationen vilket de flesta av de andra kvinnorna gjorde (att jag i stycket innan nämnde familjefäder är ingen slump; kvinnor med familj hemmavid saknas helt). Så allt som var hemskt för alla drabbar förstås också henne, men utöver det utsätts hon också för slentriansexism, ilska när hon inte återgäldar raggningsförsök (om man nu kan kalla de extremt råa kommentarer hon får för det…), skvaller om hennes sexliv, osv, osv. Det finns ytterst få undantag; nästan alla, inklusive många personer som framställs som sympatiska och trevliga när hon umgås med dem, yttrar sig och/eller uppträder någon gång på liknande sätt.
Allvarligare än så blir det också, och det är ett mirakel att hon inte helt bryter ihop. Beaton skildrar på ett drabbande sätt oförmågan att uppröras över det som händer, inklusive sin egen; den allestädes närvarande uppfattningen att ”What happens in the oil stands, stays in the oild sands” ligger som en blöt filt över allting som sker. Det är först när hennes syster dyker upp för att också börja jobba där som någon reagerar: Kate blir omskakad och upprörd över tanken på att hennes syster Becky ska kunna råka ut för samma sak, Becky blir omskakad både över att höra vad som hänt och att se hur förändrad Kate är. Men studieskulderna finns kvar, så att lämna jobbet för gott går inte, även om Kate gör ett försök under ett tag innan det visar sig att det inte går att både försörja sig och betala tillbaka lånet med de jobb hon kan få efter sin examen i konst.
Det är något av en nedstigning i helvetet som Beaton bjuder på, så när hon långsamt kravlar sig upp igen är det en lättnad för mig som läsare. Hon lämnar de mest råbarkade arbetsplatserna och kan jobba på åtminstone en smula bättre ställen, dvs de som funnits längre; det är bäst betalt på de ställen som just håller på att byggas upp, så som nykomling försöker hon leta sig dit, och det är först efter att ha jobbart något år som hon kan få bättre jobb med hyfsat betalt på mer etablerade oljefält.
En detalj i boken som jag personligen uppskattade mycket: Allt eftersom ett flertal män visar sitt intresse för henne (på mycket varierande sätt…) blir hon bara mer och mer irriterad och frustrerad. Vissa av dem är förstås enbart hemska, men även när det handlar om någon som faktiskt kanske skulle kunna tycka om i vanliga fall är hon ändå helt ointresserad eftersom det för henne framstår som att eftersom hon är den enda (nästan) kvinnan i närheten är det inte för att hon själv är speciellt intressant/trevlig/attraktiv som männen är intresserade, utan enbart för att hon är den enda som finns. En rätt självklar tanke såklart, vi vill nog alla vara speciella och omtyckte för den vi är, men det är en känsla som sällan skildrats så bra som här 🙂
Precis som När vi var samer är det här en skildring av någonting förskräckligt, men det här är en mer subtil bok där berättaren inte skriver läsaren på näsan vad som är fel; ”Show, don’t tell”, även om det då och då dyker upp personer (som systern) som mycket tydligt säger hur grotesk hela situationen är. Miljön är en för mig okänd men ändå igenkännlig från historien, och en berättelse om hur den typen av miljö finns i dagens (nästan) Kanada är hur intressant som helst. Helt perfekt som serie är den däremot inte för när 400+ sidor ska fyllas måste stilen förenklas, och den förenklingen har gjort att det ibland blir lite svårt att följa med vem som är vem på sidorna. Berättandet sker mestadels i enstaka scener som följer på varandra utan längre historier och det underlättar inte heller; jag trodde först att en av de centrala scenerna i boken utspelades mellan Kate och hennes dåvarande bästa manliga vän, och det tog en hel del bläddrande fram och tillbaka innan jag insåg att mannen ifråga var någon som enbart fanns med i den scenen, och jag vet minst en till läsare som gjorde samma misstag. Den typen av mindre skavanker, för det är bara en skavank eftersom Beaton är skicklig på att hantera seriemediet, hindrar inte på något sätt min rekommendation av boken, hur deprimerande den då och då än kan kännas.
- Ducks (Adlibris)
Simon säger 
En reaktion till “Ducks – Two Years in the Oil Sands”