”Castafiores juveler” i original: Gammal men god förpackning

När bokrean började förra veckan råkade jag av en slump gå förbi Söderbokhandeln (en mycket trevlig bokhandel, rekommenderas för de som bor i Stockholm) och såg att de körde med en gammeldags rea med 40% i rabatt på allt i butiken, istället för den tråkigare typen av rea där alla bokhandlar köper in exakt samma reaböcker från förlagen (som dessutom ibland trycks upp enbart för att säljas på rean…). Jag rotade runt en hel del, varpå följande bok hamnade i min köphög:

När den kom ut tidigare i vintras så funderade jag på att hugga den, men jag är inte ett så stort fan av Tintin att jag måste ha alla versioner av alla album. Men med albumet i handen insåg jag att det såg mysigt ut, och eftersom priset var så pass bra blev det ändå ett köp. Så nu tänkte jag pracka på er några ord om vad jag tyckte efter att ha läst det 🙂

Gällande handlingen misstänker jag att de flesta som läser den här bloggen redan vet vad albumet går ut på, men för de som inte gör det så kommer här en kort sammanfattning: Till skillnad från alla andra Tintin-album utspelas det här helt på hemmaplan; handlingen rör sig aldrig utanför slottet Moulinsarts gränser. Det är ett kammardrama/fars med bitvis absurda drag, som den ständigt frånvarande marmormakaren Boullu eller de orgier i missförstånd som Kalkyls vägran att använda hörselhjälpmedel (alternativt hans vänners vägran att försäkra sig om att han förstått dem) förorsakar. Det är också en historia full av misstänkta händelser, men där det till slut visar sig att det inte finns några skurkar i vanlig mening. Kort sagt, en mix av The Big Lebowski och PG Wodehouse med ett stänk av Beckett, framfört i Hergés typiska stil.

När jag var liten var det här inte ett av mina favoritalbum, därtill var avsaknaden av det där stora äventyret för uppenbar, men nu tycker jag betydligt bättre om det. Jag får tillbringa lite downtime med några personer jag tycker om, och se hur de lever sina liv när de inte flänger runt i världen på halsbrytande äventyr. Så för de som läst mycket Tintin är det ett annorlunda och på det stora hela mycket lyckat album skulle jag säga.

Men som sagt, det viktigaste den här gången är hur den här versionen skiljer sig från den vanliga. När Castafiores juveler först publicerades gjordes det som en följetong i tidskriften Tintin, och den här boken samlar ihop den version. För som vanligt när det gäller Tintin tog Hergé chansen när det blev dags för albumversionen att fixa till saker som han störde sig på. Det här är ju ett av sena Tintin-albumen så det handlar inte om några stora förändringar: En bortglömd armbandsklocka, en dörr som går åt fel håll, några smärre korrigeringar i layouten för att förtydliga skeendena. Det här redovisas i förordet (om man händelsevis inte läst albumet förut så ska man som vanligt skippa förordet till efter att man läst serien eftersom det avslöjar allt om handlingen) och det är intressant att se vad Hergé tycket kunde förbättras.

Den stora skillnaden för mig är dock hur annorlunda serien känns att läsa i den här versionen. Jag har alltid gillat färgläggningen i Tintin som har en tydlig känsla av att den gjorts av en människa; färgerna har struktur och personlighet, och det ser ut som om den som färglagt haft roligt när det gjorts. När jag jämför med samtida serier som Asterix ser den senare betydligt tråkigare ut vad gäller färgerna, med ett intryck av att färgläggningen mer är någonting som måste göras än någonting som är intressant i sig.

Albumversionen (gamla översättningen)

Följetongsversionen (en del alternativa färger, och Haddocks gipsade fot ser helt platt ut eftersom den saknar streck som visar gipsbindan)

Så för mig är färgerna en viktigt del vad gäller Tintin, och faktum är att jag tycker att Castafiores juveler i det här albumet ser klart bättre ut än den vanliga versionen vad gäller dem. Det gjorde mig ärligt talad förvånad först eftersom versionerna låg så nära varandra i tiden, och mig veterligt gjordes av samma person(er), så när jag funderade mer på det och kollade de faktiska skillnaderna i färgval mellan de två såg jag att de är inte stora; det är ofta samma färger som används, och samma nyanser. Det är alltså någonting annat som gör att jag spontant tycker klart bättre om det här albumet, och efter att ha funderat mer på det så insåg jag att det är någonting så enkelt som pappret. De senaste decennierna har de vanliga Tintin-albumen använt ett relativt blankt papper med kompakta färger, medan det här albumet har istället ett matt papper och ett tryck som inte överdrivet återger färgerna, och med ännu mer struktur i färgerna. Det gör det i mitt tycke betydligt mer behagligt och vilsamt att läsa, samtidigt som det understryker den tidigare nämnda känslan av att det är en människa som ligger bakom. Hergés stil i allmänhet kan ju framförallt i de senare serierna ge en känsla av nästan maskinell precision, men den känslan försvinner här tack vare trycket och pappret.

Så mitt slutomdöme om den här utgåvan av Castafiores juveler är att den är intressant för den inbitna Tintin/Hergé-fantasten med tanke på att det är en annorlunda version som inte tidigare setts till på svenska, men att den för den mer allmänt läsintresserade faktiskt är den bästa versionen, tack vare sitt fysiska utförande. Och jag skulle verkligen gärna se att även de vanliga utgåvorna av Tintin också använde samma papper/tryck; det är så här serien ska se ut och kännas att läsa, utan tvekan.

Kan köpas bl.a. här:

• Castafiores juveler (Adlibris)

(kan vara affiliate-länk, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

PS: När jag började läsa var det med nyfikenhet hur Björn Wahlbergs översättning skulle hantera de romer och deras läger som är en viktig del av handlingen, med tanke på att den äldre översättningen genomgående använde sig av ordet ”zigenare”, eftersom jag inte läst hans nyöversättning av just det här albumet förut. Första gången lägret dyker upp är det Tintin som refererar till dem som ”zigenare”, så då tänkte jag att det ordet användes för att inte avvika alltför mycket från den tidigare översättningen vilket kändes sådär. Men så är det inte utan det är lyckligtvis någonting annat som pågår, för i en scen strax efteråt refererar en av romerna till dem själva som just ”romer”, och därefter använder Tintin det ordet genomgående. Tintin snappar alltså upp den alternativa beteckningen i bakgrunden, och inser uppenbarligen att det rätta är att använda ordet som de själva använder. I resten av albumet används sedan de två orden omväxlande av olika personer, genomgående så att de som på andra sätt skildras som konservativa/rasistiska använder ”zigenare”, som den lokala polischefen, Dupontarna och Nestor, medan de mer perceptiva och humanistiska använder ”romer”, som Tintin, Haddock och Kalkyl. Snyggt och subtilt gjort, tycker jag!

Tintin lär sig någonting