Digger är inte den enda serie som jag verkligen borde ha läst och skrivit om förut, för om Digger är en serie som passade mig bra är Tillie Waldens On a Sunbeam ännu tydligare som gjord för mig med sitt science fiction-tema och sina underbara teckningar. Jag samlade ihop serien när den publicerades på webben 2016-17 (en fysisk utgåva kom ut 2018), men har alltså inte kommit mig för att läsa den förrän nu 😕
För den som liksom jag är sen på bollen så får vi i On a Sunbeam följa berättelsen om Mia, en ung kvinna med ett trassligt förflutet vars första jobb blir att ansluta till rymdskeppet Aktis vars uppdrag är att restaurera/återvinna gamla byggnader runt om i galaxen. Förutom Mia finns det bara fyra till personer på Aktis, och det visar sig snart att de fyra snarare utgör en familj än en besättning; en familj bestående av personer som i varandra funnit en trygghet som de tidigare saknat. Att Mia i början är besvärlig förhindrar inte att hon snabbt upptas som en dem, så när de förstår att Mia har en ouppklarad kärleksaffär som påverkar henne starkt är det självklart att de hjälper henne, oavsett risker och kostnader.
Det finns en drömsk och skör stämning över serien, där det hela tiden känns som om risken är överhängande att allting snart kommer falla ihop; om någon gör det minsta fel kommer världen att krossas. Men inte på ett skräckinjagande sätt, utan mer som att världen och det som händer är så fantastisk och obegriplig att det kanske är en dröm som man när som helst kan vakna ifrån. Det finns andra science fiction-berättelser där jag haft samma känsla, som i Keith Laumers Galactic Odyssey som precis som On a Sunbeam är något av en pikaresk med en mycket enkel handling – och som också den handlar om att återfinna en försvunnen käresta – där den ena fascinerande och underliga miljön avlöser den andra.
Men On a Sunbeam är mer än en fantasieggande science fiction-resa. Förutom nutid får vi också rikliga blickar bakåt i tiden, från Mias tillvaro på den skola där hon träffade och blev kär i Grace. Det ger en djupare förståelse för Mia och varför slutet på relationen med Grace är det öppna sår det är. Skolepisoderna är en liten mästerklass i hur man skildrar unga personer och hur de kan vara både obetänksamt grymma och oändligt kärleksfulla; en av mina favoritdetaljer i serien är när Mia berättar om hur hennes skolliv var efter att Grace försvann, och hur hon blev vän med Cristine som var den som (mer eller mindre avsiktligt) gjorde Mia och Graces uppbrott så tragiskt. En perfekt bild av hur känslor förändras, helt enkelt.
Samma fingertoppskänsla för personskildring visar Walden när vi får veta mer om resten av besättningen, från Elliot som också kommer från The Staircase och har en ännu sårigare bakgrund än Mia, till Alma och Chars kärleksfulla relation. Den enda i besättningen som vi aldrig riktigt lär känna är Almas niece Julia, men det är kanske så enkelt att hon är precis den hon först verkar vara: En relativt okomplicerad person i samma ålder som Mia, och som därför också är den som snabbast knyter an till Mia och som gärna beskriver för Mia (och läsaren, förstås) vilka alla är och vad som pågår; hon är vår ciceron. Alla personer behöver inte vara komplexa och svårförståeliga, det finns (lyckligtvis frestas jag säga) också de som aldrig krånglar till det och som är lika lyckliga ändå.
Och vad gäller det där med science fiction-inslaget får jag inte glömma att ge Walden en eloge för hennes rymdskepp som passar perfekt i den närmast sagolika känslan. Skeppen som närmast liknar gigantiska något knubbiga flygfiskar har mjuka former och en rörlighet som serieformen kan göra rättvisa mer än en ren textberättelse skulle kunna, och som känns helt unika och Waldens egna.
Överlag är teckningarna om något ännu bättre än manuset. Förutom designen av rymdskeppen har vi saker som de byggnader som restaureras, skolan som både är ödslig och imponerande samtidigt som den har gott om skrymslen och vrår för de som föredrar sånt, de fascinerande varelser som bebor The Staircase (den svårtillgängliga och farliga del av galaxen som Gloria kommer från, och ett utsökt namn för den delen), med mera.
Den begränsade färgskalan som används gör det hela än mer suggestivt, och nu kommer ett omdöme om hur man kan läsa serien och vad jag rekommenderar: Jag föredrar själv att läsa On a Sunbeam i dess ursprungliga digitala format. Färgläggningen passar perfekt för en bra skärm, med stora sjok av absolut svärta blandat med färger som gör sig allra bäst när de är självlysande. Inte för att den fysiska boken är dålig, den är bra tryckt, men för de som kan läsa den här på en tillräckligt stor läsplatta med en bra skärm, dvs på ett mysigt sätt, så tycker jag att det är så man ska göra det.
Serien finns fortfarande på nätet i sin helhet, https://www.onasunbeam.com, där man kan läsa den i scrollande format, men jag tycker det blir allra bäst om man laddar ner sidorna och gör sin egen cbz-fil av det och sen läser i en app: Inga distraktioner, och med serien återgiven på det sätt som den är tänkt.
- On a Sunbeam (Adlibris)
Simon säger 