För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.
Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂
Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.
Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.
Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.
Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.
Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.
Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen 🙂
Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.
Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.
Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.
Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉
Simon säger 
Ja, det var säkert så det gick till. Men det finns inget experimentellt med cut&grad-färgläggning 2001. Hade den kommit ut 1993, kanske…
Att färgerna i DK2 är så, erm ”blandade” (eller hit and miss) var väl mest för att Varley hade inte någonsin försökt sig på att färglägga med dator. Och när de gjorde DK2 så hade Miller och hon sagt typ ”varför inte! vi har en Imac här hemma!” (Miller sa nånting sånt när han intervjuades innan DK2 kom ut) hela den serien var som ett tokigt experiment på syra. Att färgerna är konstiga funkade delvis ihop med att det flesta med det projektet var tokigt.
Ja Simon, de tryckte miniserien efter den vanliga, som oftast efter en sektion med alternativa omslag.
Gillade tanken med mini comic oxo, men gick för collectors grejen 🙂
Varje nummer hade ett omslag av Jim Lee med hans alt. omslag i svart-vitt otuschat.
Med sista numret följde det med en samlingsbox som man kunde stoppa alla nummer i. Blev en fin lunta i bokhyllan.
Om ett par veckor, eller snarare 19 sept, kommer ”BATMAN: THE ART OF THE DARK KNIGHT: THE MASTER RACE”, en samling på nästan 200 sidor med alla covers som kom i förbindelse med DKIII. Den blir ett fint komplement. Då släpps f.ö oxo den första TPBen av DKIII.
På tal om färgerna i DK2, så släpps i april nästa år ”Batman Noir: The Dark Knight Strikes Again”. En ny utgåva i DC’s Noir serie där de tar kända serier och publicerar de i svartvitt. Det kan bli mycket spännande att se DK2 utan Lynn Varleys färger!
Jag funderade på de där Collectors Editions men hoppade över dem; trycker de helt enkelt ”mini”-serien efter den vanliga i varje nummer? Jag undrar för som sagt gillade jag att det lilla formatet gjorde att den kändes som någonting konceptuellt annorlunda, som utspelade sig parallellt med huvudserien men lite på eget håll (även om handling i de sista numren gled ihop mellan de två).
Synd att inte all Millers omslag följde med; mina nummer har inga av dem alls men det fanns många snygga har jag sett. Kan bli en riktigt tjock samling det här, med nio nummer med 48s serier + alla alternativomslag 🙂
Glömde påpeka att jeg tycker omslagen till ”Lone Wolf & Cub” håller samma höga kvalitet som ”Elektra Lives Again”…. otroligt snygga teckningar, färger m.m.
Enig i mycket av det som står i recensionen Simon.
Själva Master Race storyn är en liten besvikelse, känns givetvis inte lika ground-breaking som den fösta och inte lika leken som den andra. Men det betyder oxo att den saknar impact tycker jag.
Miniserierna var en rolig touch, men konseptet verkar ha ändrat sig i loppet av publiseringen av huvudserien. Bl.a. skulle Geof Darrow teckna en av miniserierna (och det hade ju kunnat bli mycket intressant), men jeg gissar att i takt med att Millers hälsa verkar ha blivit bättre, så har oxo Miller tagit över miniserierna. Kvaliteten på dessa har dock varierat mycket, både story- och teckningsmässigt….
Jag gick för Collectors Edition böckerna, inbundna utgåvor med miniserien tryckt i samma storlek som huvudserien och samlade i en snygg box som följde med i sista utgåvan. Här är jag dock lite irriterad av att man inte varit konsekvent genom alla nummer….f.ex. hade jag förväntat bl.a. Millers Variant Cover hadde följt med i Cover sektionen av utgåvorna….men den har man av ngn outgrundlig anledning klarat att utelämna ett par gånger. Slarvigt!
Kort uppsummerat, en rolig event om än inte med den impact jag hade hoppats på. Och oavsett vad man tycker om Miller, så är det alltid intressant att se vad som kommer från det hållet på senare tid.
När det gäller ”gammalt” Miller material, tycker jag oxo att ”Elektra Lives Again” är fantastiskt snygg…..färger, teckningar, bildkomposition och utformning. Miller på sitt absolut bästa (teckningsmässigt)!
Även om Miller privat visat sig vara rätt koko (i den där arbetsrättskonflikten för några år sen) så har han varit bättre på att nyansera och variera sitt hangup-tema (makt och rättvisa) än Moore sitt (mäns tillgång till kvinnokroppar [ex vis Comedian / Silk Spectre]) eller för den delen Ennis (sentimentalt barhäng).
Håller som synes med om ”Elektra Lives Again”, är ett av mina favoritalbum alla kategorier vad gäller utseende. Så pass förtjust i det att jag har två kopior: Originalalbumet & Originalalbumet i Graphitti-utgåvan; båda stort format, och Graphittis version signerad, numrerad och med några extra sidor skisser 🙂
Av samarbetena mellan Frank Miller och Lynn Varley tycker jag att ”Elektra Lives Again” bildmässigt är fantastisk. Vissa av Frank Millers linjer påminner om den österrikiske konstnären Egon Schiele, Lynn Varleys färger är underbara. Även om berättelsen inte är storartad eller kontroversiell så är det konstigt att det så sällan talas om ”Elektra Lives Again”. Jag tror det var den bildmässiga höjdpunkten hos paret Miller-Varley.
Miller vs Moore: Jag gillar fortfarande en hel del av Moores serier, men jag håller ändå med om att Moores dåliga sidor påverkar hans äldre serier mycket mer än vad gäller Miller. Kan vara rent personlig bias, men jag tycker att Moores dåliga saker är mer en del av den han är och det märks också i de äldre serierna, när man en gång noterat dem. Miller är mer att hans dualitet mellan fascism och anti-fascism hela tiden funnits där och ibland tippat åt ena och ibland åt andra (med en del läskiga resultat de senaste åren).
Men serier som Daredevil #191 (där Daredevil sitter vid Bullseyes sjukhussäng och filosoferar om vigilantism vs lag & ordning, och mycket tydligt kommer fram till att vigilantism alltid är fel) visar att Miller är (eller åtminstone var) fullständigt medveten om att vigilantism inte är bra.
Skulle säga att detsamma också märks i The Dark Knight Returns -> DKII -> DKIII, där slutet på DKIII är att även om kanske Batmans oresonlighet ibland kan prestera ”rätt” resultat, i det här fallet att ge Superman en spark i ändan så att han skärper sig, så är det ändå Supermans humanism, optimism och tro på godhet som är målet och det enda vi kan hoppas på. Och Batman själv inser också att Carrie Kelley är en bättre version av honom själv, en som hellre överlistar motståndare än ger dem stryk.
Tror att det kan varit du som tipsade om Harveys färger. Och håller med, besynnerligt att Lynn Varleys färger i TDKSA (eller DKII om man vill förenkla) var så dåliga. Det kändes som om övergång till att färglägga digitalt inte fungerade så bra, med tanke på att hennes färger i TDKR och kanske ännu mer i ”Elektra Lives Again” är så fantastiska…
Håller med dig om James Harveys färg, ser jättebra ut. Var det jag som berättade om den för dig? Minns att jag tänkte direkt när DK2 kom ut att färgen var dålig. Konstigt, för det är samma färgläggare som DKR och Ronin. Som är en historisk pionjär inom färgläggning, Lynn Varney (och nog så viktig som Miller & Janson — och hon skrev även en hel del av dialogen i DKR), men som var helt ute och cyklade på DK2.
Som jag har sagt förut… när Moore visade sig vara dålig lyckades alla hans äldre serier dras ner i samma smet. Det var ett ‘naked lunch’–ögonblick då kejsarens kläder visade sig vara rätt tunna. Har svårt att läsa om Moores serier nu, jag ser samma trådar i dom som jag till sist lackade ur på. Men när Miller blev tokig var det mkt mer svårbegripligt. Går tillbaka till dom äldre serierna och dom är bra varje gång. Utmanande och kryptiska. Fasc-tendenser, visst, men… på ett fucked up och självkritiskt sätt. (Baren som Daredevil hela tiden slår sönder är en av sakerna jag har i åtanke.) Elektra Assassin är otroligt bra.