MAD – Mort Drucker

Dags för ytterligare en MAD-samling och den här gången är det dags för karikatyr-tecknaren par excellence: Mort Drucker, mannen bakom teckningarna till så många av filmparodierna i tidningen att jag personligen inte kommer ihåg någon av de andra tecknarna som ibland fick chansen. Manusförfattare kommer och går, men det spelar ärligt talat ingen större roll; visst finns det variationer i kvalitén på manusen (och generellt sett skulle jag säga att de äldre serierna har bättre manus), men eftersom det tidigt formades ett mönster för hur en MAD-parodi av en film skulle skrivas, oavsett författare, känns serierna som Druckers mer än manusförfattarnas.

Med en längd på oftast sisådär 5-8 sidor innehåller den här boken gott om parodier, och vad man tycker om dem beror nog väldigt mycket på ens egen relation till de drabbade filmerna (och ibland, TV-serierna). Att Drucker fick göra just de här serierna och inte till exempel de också vanligt förekommande parodierna på till exempel andra tecknade serier har såklart att göra med hur skicklig Drucker är på att karikera kända skådespelare. Han vet på pricken hur han ska fånga deras ansikten och i förekommande fall kroppsspråk för att man omedelbart ska känna igen dem.

Men det förutsätter förstås att det är skådespelare som man känner som läsare känner igen, och det är där som läsningen beror på läsarens erfarenheter. För min del märkte jag efter ett tag att serierna föll in i tre olika kategorier:

• Serier där jag både kände igen skådespelarna och där filmen i sig blivit ikonisk, dvs med ikoniska scener. De här är de serier som (föga förvånande) fungerar klart bäst för mig. Ta till exempel sidan här nedan från Saturday Night Fever där John Travolta är omedelbart igenkännlig, och inte bara hans ansikte. Alla som sett filmen kommer känna igen posen i rutan över t.h.; redan i filmen är den snudd på fånig, oavsett hur bra Travolta dansar, men i Druckers version blir den ännu roligare.

• Lika ikoniska filmer men med mer förglömliga skådespelare. Typexempel i boken för min del är 2001 – Ett rymdäventyr, där jag kommer ihåg varje scen men inte en enda av skådespelarna. Det är ändå ganska kul eftersom det är en film som är lätt att göra sig löjlig över, och Drucker gör sitt bästa för att man ska känna igen sig i miljöerna sedda genom hans speciella narrspegel, men jag saknar ändå kryddan som karikatyrer tillför.
• Filmer som inte lämnat några intryck och skådespelare av samma kaliber. Det är inte många såna serier i boken men det finns några få, som sidan här nedan från Prins Caspian. Några skämt landar ändå eftersom jag även om jag inte kommer ihåg ett jota från filmen kommer ihåg boken mycket väl, och därtill är generiska skämt som de om gigantiska CGI-animerade arméer lätta att förstå hur som helst.

Vilken film som hamnar i vilken kategori beror ju på både vilka filmer man sett (har själv sett rätt många) och hur bra man är på att känna igen skådespelare i allmänhet (är själv usel på det), men lustigt nog känns det som om det finns ett samband med hur väl filmer har stått sig i längden och hur bra motsvarande parodi är, där filmer som blivit klassiker är betydligt roligare att läsa om än de som haft premiär och som sen snabbt glömts bort även om man när parodierna gjordes inte ännu visste hur filmen skulle uppfattas i framtiden.

Men det är iofs självklart: Parodier över bekanta saker är roligare än de över obekanta 😉 Och jag måste säga att urvalet här med det i åtanke är bra, åtminstone för min del, där jag i princip kände till allt som parodieras sedan förut. Det är lite synd att Drucker inte gjorde till exempel alla Stjärnornas krig-serier så att hela ursprungstrilogin kunde varit med, så man får nöja sig med film 2 & 3.

Det finns såklart undantag där en parodi kan fungera ändå. För min del kommer jag ihåg att jag som liten läste MADs parodi av Hajen 2 (minnesbilderna ger vid handen att Drucker tecknade, men serien är inte med i den här samlingen så jag kan inte garantera det) utan att ha sett filmen, och det var hur kul som helst eftersom jag redan då vant mig vid hur parodierna fungerar och därför kunde ”rekonstruera” mer eller mindre hela filmen från hur den parodierades. Sanningen är att jag senare inte var säker på om jag faktiskt sett filmen eller inte eftersom jag var så säker på vad som hände i den, och det var inte förrän jag för kanske tio år sedan såg den som jag blev helt säker på att det var första gången för min del. 

Sen skulle jag vilja ge ett läsråd för boken, och det blir detsamma som för de tidigare MAD-böckerna jag skrivit om: Läs bara någon/några enstaka episoder åt gången. Som jag nämnde är serierna väldigt formelartade, med sin mycket distinkta rytm i dialogen där de inledande replikerna i varje ruta mycket väl skulle kunnat vara hämtade direkt ur filmen, för att sen avslutas med någonting dräpande/cyniskt/fjärde väggen-brytande, och i alltför stora mängder tycker jag helt enkelt inte att det blir roligt längre. Så ransonera, och spara era favoritfilmer till sist kanske? 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• MAD: Mort Drucker (Cobolt)