Åshöjdens BK – Kalabalik i lingonserien

Läste jag serietidningen Buster som liten? Nix. Men några nummer ramlade jag över, så jag vet iallafall att den innehöll serier som Benny Guldfot, Johnny Puma, Super-Mac, med flera, även om jag knappt kommer ihåg någonting alls av serierna. Och samma sak är det med Åshöjdens BK: Jag läste nog någon episod eftersom jag känner igen namnen på en del personer, som Bagarn och Blåbärskungen, men jag vet att jag inte läste böckerna som serien bygger på och att jag heller aldrig såg TV-serien. Men när jag såg Kickstarter-projektet för att ge ut serien i en komplett utgåva tvekade jag inte ett ögonblick. Orsak: Författaren, Max Lundgren.

Inte för att jag läst många (om någon?) bok av honom, men han har skrivit många TV-manus som jag är väldigt svag för, som Pojken med guldbyxorna och Skånska mord, så en riktigt lång serie av honom var svår att motstå 🙂 Och nu har första boken, med undertitel Kalabalik i lingonserien, anlänt, och det är dags att skriva några ord om vad jag tyckte.

För den som inte vet någonting om Åshöjdens BK utspelas den på 50-talet och handlar om ett fotbollslag från den lilla orten Åshöjden som när serien börjar harvar i femte divisionen utan högre ambitioner. Man sparkar på bollen (eller motståndarna, beroende på humör), och efter matcherna går man till det lokala fiket och dricker, gärna någonting spetsat. Men när den före detta allsvenska fotbollsspelaren Bagarn slår sig ner har han högre ambitioner: Han räknar med att Åshöjden kommer växa när den nya motorvägen anländer och bygger därför ett motell, och när han dras in i fotbollsklubben har han högtflygande planer också för den.

Serien är berättad från Jormas perspektiv, en ung kille i laget som får följa med på resan. Han har en inblick i allt som pågår eftersom hans halvbror Edward är den stora talangen, den som kan gå riktigt långt, och hans far, Blåbärskungen, är ortens starke man som i början undrar vad Bagarn egentligen är för en figur, men som senare både samarbetar och konkurrerar med denne när orten växer och hans söners liv mer och mer upptas av fotboll.

Och redan här har kan man se några av seriens egenheter och det som gör den bra. Historien om hur ett halvdant lag långsamt blir bättre och klättrar i divisionerna finns det många paralleller till, men däremot inte så många som spenderar minst lika mycket tid på det som händer runtomkring. Vi får läsa episoder om hur svårt det är att både jobba på sågverket och ha tid över till träning, hur fokuseringen på fotboll kan leda till ansträngda familjeförhållanden och skilsmässor, och hur jobbigt det är för alla inblandade när ett lag som tidigare bara spelat för att det är kul nu börjar träna seriöst, någonting som inte alla spelare och åskådare blir glada över.

Förutom de ovanstående situationerna som oftast behandlas i något enstaka avsnitt finns det också några återkommande, och jag tänkte nämna två exempel som jag tycker hanteras utmärkt i serien. Det första är Hitte-Joel, jämngammal med Jorma och lagets målvakt, och en tattare. I ett av förorden i boken diskuteras användningen av just det ordet i serien och varför man låtit det vara kvar, och eftersom det används flera gånger i serien gör jag samma här. I början är han tillbakadragen och stammar en hel del, men Bagarn tar sig an honom och utnämner honom snart till lagkapten, och utan att det görs till en särskilt stor sak i serien växer Joels självkänsla hela tiden, och av enstaka repliker framgår det också att han gör stora framsteg i skolan och antagligen är den akademiskt bästa av ungdomarna. Hans bakgrund påpekas ibland av någon utomstående, men ingen i laget eller runt honom låter det spela någon roll och hans uppdrag som lagkapten framstår efter ett ag som självklart både för läsaren och lagkamraterna eftersom han helt enkelt är den bästa för uppdraget.

Vackert så, men Lundgren låter det inte bara vara en bakgrundsdetalj utan tar sig an fördomarna mot tattare rakt på sak:

Det andra exemplet är Jormas fosterbror Edward, den stora talangen. Medan Jorma är mer tillbakadragen och anhängare av att lagkänslan är viktigare än allt annat, oavsett hur duktig man är på att spela, ser Edward det hela mer som att det endast är de riktigt duktiga som spelar roll. Gång på gång leder Edwards egocentrerade världsbild till bråk, både med Jorma men också med andra i laget, inklusive Bagarn, där det hela oftast slutar med att det går bäst för laget när Edward inte bara tänker på sig själv. Med andra ord, någonting som känns rätt typiskt för vad man skulle kunna vänta sig av en svensk fotbollsserie skriven på 70-talet av en mycket socialt medveten författare.

Men Lundgren är smartare än så, och det visar sig i hur Bagarn resonerar om det hela. Inför öppen ridå tar han alltid ställning för laget framför den enstaka spelaren (dvs Edward), men han vet också att Edwards inställning är en viktig del i att han är en så bra spelare som han är eftersom den driver Edward till att alltid pressa sig mer än andra på träningarna, och till att aldrig sluta kämpa för att bli bättre:

Det finns mycket annat bra i serien också, som skildringen av ett numera försvunnet Sverige där prästen i sin söndagspredikan tar upp frågan om fotboll är en synd, och en ort där i princip alla är beroende av en enda man, Blåbärskungen, som äger den enda större arbetsplatsen och som kan få alla att göra som han vill (inklusive att få prästen att ändra åsikt eftersom Blåbärskungens söner spelar fotboll). Och jo då, fotbollsmatcherna kan vara spännande de med, inklusive sista-minuten-vändningar, både bra och dåliga. För överallt ligger en känsla av realism, där även fotbollslagets framgångssaga inte beror på någonting magiskt eller osannolikt utan är resultatet av planering, hårt arbete, och en liten gnutta tur.

Teckningarna? Reijo Stävenborg står för dem, och jag skulle säga att de är godkända. Fotbollsscenerna fungerar, och vardagsscenerna likaså. Han är ingen hejare på att rita ansikten så att personer alltid går att känna igen och anatomier ser ibland lite besynnerliga ut, men han varierar layouter och undviker vanliga fällor som att sekvenser med dialoger bara består av en uppsättning huvuden sedda ur samma vinkel. Kort sagt, det flyter på, och i en serietidning som Buster där mycket av serierna kom från engelska förlaget Fleetway står den sig väl i jämförelse med hur deras serier oftast såg ut 😉

Allt som allt tycker jag, som en icke-nostalgisk och i praktiken ny läsare av Åshöjdens BK, att det var en lite oväntat bra serie: En bra balanserad blandning av sport, socialrealism, och såpa som hållit väl. Det som kanske åldrats mest är nog den i princip totala frånvaron av kvinnor i serien, med undantag för enstaka små biroller; i en serie som har ambitionen att skildra hela samhället och inte bara ett herrlag i fotboll är det lite synd att halva befolkningen inte syns till 😉

Från ett av mina favoritkapitel i boken där vi får följa uppladdningen och sedan matchen mot ett lag som Åshöjden borde slå; framförallt sidorna med Jorma och Edward timmarna inför matchen är riktigt bra

Kan köpas bl.a. här:

• Åshöjdens BK 1: Kalabalik i lingonserier (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)