Kalle och Hobbe – Den kompletta samlingen

Det tog ett tag, beroende på globala problem med tryckerier/pappersbrist, extra puts på översättningar & design, men nu finns den kompletta svenska utgåvan av Bill Wattersons serie Kalle och Hobbe: Fyra inbundna böcker i en tjock samlingsbox, och de som köpte via utgåvans Kickstarter fick därutöver en hyllningsbok om serien, Pojken med tigern. Min stackars bokhylla är därmed belastad med drygt 7 kg nya böcker, men inte mig emot 🙂

Som lite grafisk fägring i recensionen, en sida där Watterson leker med att använda en helt annan teckningsstil än hans vanliga, något jag alltid gillar när han gör

För det här är givetvis en skattkammare för svenska Kalle och Hobbe-fans. Alla seriestrippar, alla illustrationer som Watterson gjorde speciellt för de första böckerna, alla serier som han också gjorde för en del av originalsamlingarna, med ibland nya, ibland förbättrade gamla översättningar, och allt textat av Anne Thorsell (tack vare att Kickstarter-kampanjen blev så framgångsrik räckte pengarna lyckligtvis till handtextning istället för en digital). Hur mycket omsorg om detaljerna som ligger bakom kan man till exempel se när det gäller extraboken, Pojken med tigern: Den kan inte ges plats i boxen eftersom inte alla som köper boxen också får med boken. Fysiskt är den därför en smula större än böckerna i boxen, men den är däremot exakt lika hög/bred som boxen → när man ställer boken bredvid boxen ser det precis rätt ut. Yay!

Vad mer kan jag säga om utgåvan i sig? För den som har den kompletta amerikanska inbundna utgåvan i en box är den här definitivt designad med den som utgångspunkt, de liknar varande mycket. Den svenska har valt en mer orange accentfärg på omslagen och boxen, är lite mindre till formatet, och har också valt att dela upp serien i fyra böcker istället för tre. Framförallt det senare var ett bra beslut; de något större och klart tjockare amerikanska böckerna är rätt otympliga att faktiskt läsa, medan de svenska håller sig (knappt, men ändå) under min personliga gräns för när böcker blir för stora för att kunna läsa bekvämt, dvs i sängen/soffan/fåtöljen.

För den som vill läsa mer om arbetet som ligger bakom utgåvan finns det gott om intressanta poster och videos på Kickstarter, och Pojken med tigern har flera intressanta artiklar om saker som nödvändiga val vid översättning, textning, med mera, med mera; jag kan verkligen rekommendera dem för de som är intresserade både generellt av övervägningar man måste göra när man trycker serier, och de specifika problem som en översättning i ett grafiskt medium medför (som huruvida man ska texta om ljudeffekter när originalets textning är integrerad i bilderna).

Min favorit av hyllningarna i ”Pojken med tigern”-boken; det är någonting med rörligheten och färgerna i Frida ”Tjejerna på höjden” Malmgrens teckning jag verkligen gillar, och också detaljer som hur det allra vänstraste benet i teckningen ser ut:-)

Jag skulle kunna skriva mycket mer om projektet och utgåvan, men med tanke på hur mycket som redan finns på de nämnda ställen får det räcka för nu, och istället blir det några ord om serien i sig; det är ändå det absolut viktigaste 😉

Innan den här boxen kom ut gav förlaget bakom, Apart Förlag, ut en specialbok med söndagssidor, och det jag skrev då vad gäller serien gäller fortfarande: Det är som nog alla vet en förträfflig dagstidningsserie, en av de allra bästa någonsin, och Watterson tog klokt nog och avslutade den innan det blev för många upprepningar och trötta skämt. Eftersom det oftast är fråga om ett skämt per dag, på sin höjd sammanhängande historier som sträcker sig över en vecka eller två, ska man nog vara lite försiktig när man läser samlingar som den här eftersom det finns en risk för övermättnad annars. Det är hur kul som helst att se hur Kalles värld skiljer sig från omvärldens, men om jag läser stripp på stripp med samma typ av överraskningseffekt där vi får se Kalles fantastiska äventyr som avslutas med en ruta från ”verkligheten” blir effekten inte lika stor. Så sprid bara ut läsningen litegrann, som ett tips.

Annars är det som alltid fascinerande att läsa en serie kronologiskt som jag annars läst lite huller om buller, typ när jag senast läste Asterix från början och noterade hur de första albumen hänger ihop med varandra, med referenser i början av album som direkt refererar till det som hände i albumet innan. Här med en dagstidningsserie blir det inte samma sak, men vad som märks för min del är hur mycket Watterson hade jobbat med sin serie innan dess premiär: Redan första veckans strippar visar hur han prickat in sina huvudpersoners karaktärer, till skillnad från många andra serier där det kan ta år innan dessa sätter sig. Lite annorlunda ser Kalle ut, men nog är det Kalle alltid:

Dagsstripp nummer nio

Efter tre veckor har vi fått träffa Kalle, Hobbe, mamma, pappa, lärarinnan, rektorn, och Sussie; i princip hela persongalleriet är redan på plats, med undantag av barnvakten Rigmor, och kalabaliken kan börja 😉

När jag läser om serier som jag läst många gånger förut varierar det beroende mitt humör vad jag fastnar för. Den här gången märkte jag att det var två saker jag framför allt noterade:

• De redan nämnda översättningsvalen. Det här är en serie tänkt för alla åldrar, så jag gillar verkligen att man valt att försvenska amerikanska referenser. Som när i en tidig stripp när Kalle och Hobbe filosoferar:

I originalet är staden Pittsburgh, precis som Västerås en stad som det är omöjligt att säga om den representerar något bra eller dåligt

• Hur ofta de lugnare och mer filosofiska stripparna påminner mig om Snobben. Det finns gott om exempel, men den karaktär i Snobben som oftast påminner mig om Kalle är Sally. Hon har en del av Kalles kaotiska energi, men det är när det kommer till deras relation till skolarbete som likheterna är som tydligast. Båda två kan drabbas av en samma känsla av hjälplöshet eftersom de inte förstår vare sig vad som förväntas av dem, eller varför de ens ska gå i skolan. Eller, ibland, när det kommer till att göra läxor:

Notera hur mycket bredare Snobben-strippen från 1971 är än Kalle och Hobbe-strippen från drygt tjugo år senare, ett tecken på hur mycket den plats som reserveras för serier minskat

Sally har alltid varit en av mina absoluta favoriter i Snobben, tillsammans med Peppiga Pia; hon har ofta ett överflöd av energi, hon kastar sig in i nya projekt helt utan hämningar, hon har rejäla svårigheter med att passa in eftersom världen för henne är så konstig. Och det skulle passa bra som en beskrivning av Kalle också, med den brasklappen att han har en trogen vän han kan gräla/leka/prata med, till skillnad från Sally som oftast får nöja sig med att prata med sin skolbyggnad vars svar hon inte kan höra…

Som avslutning gör jag det enkelt för mig och väljer den allra sista söndagssidan Watterson gjorde. Både för att den visar upp Wattersons förmåga att framställa snö, något som han är fantastisk på och ofta visar upp, men mest av allt för att det är ett perfekt slut på serien:

Som jag förstått det ska boxen dyka upp hos vanliga bokhandlar vad det lider, men man kan redan nu skaffa den hos Aparts webbshop