Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

Som nog många serieläsare vet är en svensk utgåva med en komplett samling av alla Kalle och Hobbe-serier på gång senare i år, och 2020 började dessutom förlaget Cobolt för första gången ge ut en svensk version av de amerikanska kronologiska ”vanliga” samlingarna med serien som fortsätter i år. Så Kalle och Hobbe är i ropet, och nu har dessutom Apart, förlaget bakom den kommande kompletta samlingen, gett ut en specialbok som en liten aperitif:

Beskuret omslag där nederdelen saknas; lite för liten scanner…

Det är ursprungligen en utställningskatalog från 2001 som gavs ut när ett antal av Bill Wattersons originalsidor visades upp, så det är ingen komplett utgåva eller så. Istället innehåller den ett förord av Watterson där han skriver om sina tankar om serien, några år efter att den avslutades, och ett 40-tal söndagssidor som presenteras på ett uppslag vardera: Till vänster kan man se hur sidan ser ut i original, till höger hur den ser ut i dess tryckta version, och ofta innehåller sidorna också kommentarer av Watterson om dem. Så det är definitivt en bok för den som redan är ett inbitet fan av serien snarare än någonting för nya läsare, dvs den som vill se hur serien såg ut när den kom direkt från Wattersons penna.

Och det är riktigt kul att se! Jag tycker väldigt bra om Kalle och Hobbe, men jag måste erkänna att jag inte som många andra tycker att det är den bästa/roligaste dagstidningsserien någonsin. Högt upp kommer den, men för min del finns det en liten handfull andra i genren som kommer före, som Snobben, Krazy Kat, och Polly and Her Pals. Men som synes är de allra bra mycket äldre än KoH, så vad gäller någorlunda moderna serier (om nu KoH kan sägas vara modern, den är ändå ett kvarts sekel gammal nu, men det är åtminstone inte ett helt sekel som Krazy Kat…) så står den i särklass på många vis. Den är rolig, bitvis fantastiskt rolig, och den är i sina bästa stunder också strålande elegant, med ett schvung och ett liv i teckningarna som få andra. Att den bara fanns till under tio år gjorde också att den aldrig tröttande eller kändes uttjatad, en risk som annars finns med serier som är lyckade under några år men sen tappar drastiskt i kvalité (jag är sugen på att nämna några exempel här men tänkte undvika att vara elak idag så jag skippar det 🙂 ).

Det som gör att den inte riktigt platsar på förstaplatsen för min del är nog att persongalleriet är lite snålt tilltaget vilket gör att serien i längden blir en smula enformig. Inte enformig=tråkig, utan enformig=likartad. De som finns med mycket som Kalle, Hobbe, och Kalles föräldrar är utmärkta, och jag tycker om hur deras inbördes relationer skildras. Men sen finns det så många andra lite mer perifera karaktärer som jag så gärna skulle vilja läsa mer om men som bara glimtar förbi i alldeles för korta sekvenser. Som grannflickan Sussie, som i början av serien känns som om hon skulle kunna bli intressant, men som tyvärr aldrig blir någonting annat än en person som finns till enbart för att Kalle ska ha någon att reagera på/mot. När någon enstaka gång en stripp handlar mer om hur Kalle uppfattas av andra, dvs att någon annan har den faktiska huvudrollen istället för Kalle, tycker jag så gott som alltid att det blir ännu intressantare och därmed ännu roligare; det blir så mycket tydligare vilket skumt litet energiknippe Kalle är när vi får se honom genom andras ögon. Men i nästa stripp har vi Kalle i huvudrollen igen, och så är allt tillbaka till det vanliga.

Så tio år var nog helt tillräckligt; om serien skulle fortsatt länge tror jag att den hade behövt börja ta åtminstone några andra karaktärer på mer allvar än vad den dittills gjort för att det inte skulle bli alltför repetitivt. Alternativt kanske Watterson skulle kunnat satsa ännu mer på det visuella och eventuellt övergått till att bara göra söndagssidor; serier som nämnda Krazy Kat och Polly… lever ju extremt mycket på sina teckningar och det är deras söndagsversioner som gör att jag tycker så mycket om dem. Men det hade antagligen varit hopplöst, med tanke på hur litet utrymme Watterson hade att tillgå, så den vägen hade nog inte heller varit framkomlig. Med andra ord tror jag personligen att det nog var bra att serien avslutades när den gjorde, även om jag såklart gärna skulle sett fler serier av Watterson i någon annan form!

Men tillbaka till dagens bok! Som man nog kan gissa tycker jag att om det är några sidor av serien som förtjänar en specialutgåva är det söndagssidorna, och framförallt de senare när Watterson fick fria händer att designa dem som han ville (i bokens texter förklaras varför de tidigare inte kunde se ut hur som helst). Watterson gör semi-realistiska sidor, kubistiska sidor, perspektivlösa sidor, och det märks hur roligt Watterson själv tycker det är att göra vad han vill med sidorna för att överraska sig själv och läsarna. Och alltid medveten om att teckningarna, hur de än ser ut, ska ha en poäng:

Att jag väljer originalen för mina bildexempel idag är delvis för att det är de som nog är det nya i den här boken för trogna läsare av serien. Men det är också för att jag själv aldrig varit så förtjust i färgläggningen av Kalle och Hobbe. Någonting med de valda färgerna passar inte med min smak förutom i enstaka fall, och jag tycker att de svartvita originalen är mycket snyggare än de publicerade färglagda. Enligt Watterson själv i några texter i boken la han ner mycket möda på färgerna, så det skulle kunna vara så enkelt att jag inte är förtjust i hans färgkänsla, men det som talar emot det är de serier han gjorde enbart för samlingarna av Kalle och Hobbe där han tecknade och färglade allting själv, för de gillar jag skarpt. Mystiskt!

Men japp, det här är en strålande bok för de inbitna Kalle och Hobbe-läsarna som vill veta lite mer om serien från Wattersons eget perspektiv, och se hur originalen såg ut. Och för svenska läsare finns en extra poäng: Tack vare att original och publicerad version finns med av varje sida kan man läsa sidan både på engelska och på svenska. En eloge till Anne Thorsell och övriga inblandade i översättningen som flyter på utan att någonsin snubbla (ok, jag såg ett liiitet slarvfel i en Shakespeare-monolog) och som aldrig förenklar/fördummar det ibland komplicerade och fantasifulla språket men som heller aldrig låter styltig eller svengelsk. Jag brukar sällan kommentera översättningar här eftersom det bara är engelska som jag kan tillräckligt bra för att plocka upp finare nyanser i, och en översättning från till exempel franska har jag därför svårt att rättvist recensera. Men nu handlar det alltså om engelska, och den här översättningen är iallafall utmärkt! Två små exempel på knepigheter som klarats av mycket elegant syns här; det första när det gäller hur översättningen måste anpassas med en upprepning av ordet ”en” för att textningen ska se bra ut när den passas in i bubblan, det andra när en mycket amerikansk referens måste anpassas för svenska läsare (notera också den nästan omärkliga förflyttningen av några noter för att få plats med den svenska texten):

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

3 reaktioner till “Kalle och Hobbe: Söndagar 1985-1995

  1. @Sandra: Cred till Anne Thorsell för den med! Ser roligt ut också med engelska vs svenska textning: När det blir mer emfas i textningen tenderar den engelska att luta till vänster, medan den svenska åt höger. Med sidorna motstående blir det en rolig känsla av en V-rörelse när textningen tillsammans pekar ihop nedåt i mitten 😁

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s