Om jag inte hade mycket att säga om I’m Not Meat så gäller detsamma den här samling ensidesserier av diverse europeiska serieskapare. Det är en stafettserie, dvs varje tecknare gör sin sida varpå nästa tar vid, men istället för att tillsammans skriva en historia har redaktionen gjort det enkelt för sig: Varje seriesida inleds med att Musse kommer in genom en dörr, och avslutas med att han går ut genom en annan. Det betyder att det dryga 50-talet serieskaparna inte behöver veta vad som hänt innan, och gör ärligt talat konceptet väldigt urvattnat. Inte för att jag tycker att stafettserier brukar vara så rolig läsning, men de kan iallafall innehålla roliga lösningar när en serieskapare försöker anpassa sig till vad som hänt innan. Här innebär stafettinslaget endast att serieskaparna inte ens kan göra en sida Musse-serier med vad de vill utan att de måste få in de där dörrarna 😕
Det är med andra ord ganska torftig läsning, och det blir utmattande i längden med serier som bara är en sida i längd men där så gott som alla håller maximal fart från första rutan till sista; det är uppenbart att de allra flesta medarbetarna till boken när de tänker på Musse Pigg tänker på extrem action. Grafiskt är det inte ointressant att se alla varianter på Musse, men som läsning? Njae.
Sen är det väl inte heller de allra största nutida europeiska serieskaparna som bidrar. Jag känner igen en del av namnet, men väldigt många hör definitivt inte till de övre lagret på seriehimlen. Fast jag vet inte om det skulle spelat så stor roll, med tanke på de begränsade möjligheter som ges serieskaparna här, och inte ens större stjärnor som José-Luis Munuera och Florence Cestac får egentligen till det.
Tummen mestadels ner alltså, med en liten ryckning uppåt tack vare de omväxlande Musse-figurerna som syns till.
Simon säger 