Handlar dagens inlägg om serier? Handlar det om serier jag läst? Svaret är Ja på båda frågorna, men inlägget handlar inte om serierna i sig utan om en bok om utgivningen av dem, för i Serier för vuxna berättar Robert Aman om serieförläggaren Horst Schröder och hans gärningar i Sverige. För de som liksom jag läste i princip allt som Schröder gav ut under storhetsdagarna är det här en otroligt intressant bok, men den är också intressant som en inblick i hur en mycket (sär)egen person stormar in på kulturscenen (en relativt specialiserad och liten sådan, men ändå) och förändrar den i grunden. Jag har själv varit nyfiken på den här boken ända sedan jag hörde talas om den eftersom den handlar om någonting som jag var mitt uppe i när det hände. Jag bodde i Stockholm och handlade i Schröders egen seriebutik Metropolis där personalen var gemytligt pratsam om det som pågick bakom kulisserna så var jag medveten om en hel del av det som boken täcker, och mitt extraknäckande i andra seriebutiker i samma veva gav också en del inblickar.
Men när jag började läsa den kändes den lite sådär för det första kapitlet som består av en kortare översikt över Schröder och hans förlag tillförde inget nytt för min del, och för den som inte visste någonting om honom innan så gör den korrekta men opersonliga genomgången av historien knappast det mer begripligt varför han tillägnats en hel bok.
Det intrycket visade sig lyckligtvis varit helt felaktigt, för det första kapitlet på cirka 20 sidor är enbart där för att ge en översiktlig bakgrund till det som utgör det faktiska innehållet: En suveränt upplagd text om Horst från födseln tills dess att hans tidningsimperium upphörde att existera (plus lite grann om vad som hänt sedan dess), allt via intervjuer med de inblandade. Aman har valt ett extremt lyckat grepp vad gäller presentationen av intervjuerna där han själv är helt osynlig: Hans frågor och stickrepliker för att få de intervjuade att prata får vi aldrig läsa utan bara deras svar. Det är heller inte fråga om att det först är en intervju med exempelvis Schröder följt av en intervju med någon annan; det är istället en liten utläggning från en person, sedan från en annan apropå det den första sa, och så vidare. Intervjuerna går huvudsakligen kronologiskt, men med språng både framåt och bakåt i tiden. Det hela ger ett flyt i berättandet och en känsla av att sitta med när en stor grupp människor, inklusive Schröder själv, tillsammans berättar historien om Schröder och hans – på ett mestadels positivt sätt – vansinniga idéer om hur man ska ge ut serier av ett helt nytt slag i Sverige. Att det egentligen handlar om en stor mängd enskilda intervjuer märks inte alls; det måste varit ett hästjobb att sätta ihop allting för att få berättelsen att verka så naturlig som den gör, så en stor eloge till Robert Aman för den insatsen 🙂
Sen har vi det där med innehållet i boken, dvs berättelsen om Schröder och hans förlag… Jag vill undvika att det här inlägget istället för en recension av Amans bok blir en recension av Schröder, så vad gäller det senare tänker jag nöja mig med att säga att jag personligen är väldigt glad över vad han åstadkom. Jag läste det allra mesta och jag har alltid gillat det spretiga och det udda, och det är precis det som erbjöds i hans serietidningar: En allsköns kaotisk mix av högt och lågt, bra och dåligt, och serier från hela världen. Jag läste fortfarande serier när Epix (flaggskeppet i mitt tycke bland Schröders tidningar även om Pox nog egentligen höll högre snittkvalité) först dök upp men läsningen hade definitivt avtagit allteftersom jag växte upp, och den var orsaken till att mitt serieintresse fick fart igen. Även innan dess hade han påverkat mitt serieläsande under perioden han var en av redaktörerna för Bild och Bubbla där det skrevs om en hel del som jag tyckte lät som väldigt intressanta serier jag inte hört talas om innan, så jag var väl medveten om honom som person när jag började läsa Epix och Pox. Och om mixen av serier på ytan var kaotisk fanns det ändå alltid en tydlig känsla av att det fanns en stark personlig smak som låg bakom urvalet, om än en smak som kunde tänka sig att läsa det mesta 🙂
Men för att återgå till recensionen av boken så har jag redan berömt utformningen av texten, och till det vill jag också lägga att genom att låta alla möjliga komma till tals, från medarbetare (glada och mindre glada) över konkurrerande förläggare som Rolf Claesson (de två drog lindrigt talat inte jämnt) till personer som Bo Bertilsson, den som anmälde Schröder för olaga våldsskildringar, så ges läsaren chansen att bilda sig en egen uppfattning om alla de mer eller mindre kontroversiella händelser som det berättas om, och om vem Schröder är som person. Det är fascinerande hur Aman lyckats få i princip alla inblandade att öppenhjärtigt berätta hur de upplevt sina relationer och interaktioner med Schröder; att han själv inte har någonting emot det är jag inte det minsta förvånad över, med tanke på hur personligt hans tilltal var när han till exempel skrev sina redaktionella texter i sina tidningar, men Aman lyckas få alla andra att vara lika personliga de med. Inga ämnen skys, från trassliga och upprörda stämningar på förlaget till att höra vad sonen Leslie Schröder idag tänker om kidnappningshistorien som alla trogna läsare kunde följa i Schröders krönikor i tidningarna.
Jag känner att lusten att skriva mer om hur jag själv uppfattat och uppfattar Schröder och allting annat som behandlas i boken blir starkare ju mer jag skriver om boken, så det är nog bäst att jag avslutar texten nu innan den degenererar till personligt tyckande om personer och händelser som utspelade sig för flera decennier sedan; jag får väl prata om sånt när jag härnäst träffar någon annan som också var med 😉 Som avslutning vill jag istället bara rekommendera boken ännu en gång: För de som har personligt intresse av personerna och händelserna, för de som är intresserade av seriemediets historia i Sverige där Horst Schröder är en av de viktigaste personerna, och för de som vill läsa om en udda och minst sagt speciell person.
Simon säger 