If I Could Reach You

Det är dags för en romantikserie igen, och inte av den lättviktiga sorten, för i tMnRs (seriens skapare har pseudonymen tMnR → genitivformen ser mysko ut) sju volymer långa If I Could Reach You har huvudpersonen Uta stora problem att hantera sina känslor. Hon bor tillsammans med sin storebror Reiichi och dennes fru Kaoru; hon tycker om sin storebror men avgudar Kaoru. Problemet är att känslorna för Kaoru är så starka att hon till slut, motvilligt, måste erkänna för sig själv att dessa inte handlar om det som hon förut trott, någon hon alltid kan lita på när det känns jobbigt, utan någon hon har romantiska känslor för.

Det betyder att förutom skuldkänslorna för att hon inkräktar på deras liv i och med att hon bor hos dem så adderas också de för hennes känslor. Hon försöker skjuta bort dem men det är omärkligt, och i och med att hon insett att hon är kär i Kaoru kan hon inte längre umgås lika otvunget med henne, trots att de känt varandra sedan Uta var mycket liten. Att Kaoru är omedveten om Utas känslor men till varje pris vill få sin älskade lillasyster (som hon betraktar henne som) gör det inte lättare, speciellt inte när Uta börjar dra sig undan vilket Kaoru tolkar som dåligt samvete för att vara i vägen i deras hem. Som när Kaoru efter att de två spenderat en dag i en nöjespark, där Kaoru just gett Uta ett halsband som hon noterat att Uta tyckte var sött:

Det gör förstås bara Uta ännu mer förtvivlad över situationen, och ännu mer bestämd i att hon måste flytta därifrån, för allas skull.

Att skriva mer om serien kommer nog kräva att det blir några rejäla spoilers om vad som sedan händer, så innan jag döljer resten av inlägget bakom en spoiler-tag tänkte jag nämna vad som är lyckat och mindre lyckat i serien, rent allmänt. tMnR lyckas bra med att skilja den ännu inte helt vuxna Uta och hur hon försöker få bukt med sina känslor. Framförallt tycker jag om när skildringen av Uta balanserar mellan att betrakta hennes känslor som ren kärlek eller som en missriktad dyrkan av en närstående person; på grund av avsaknaden av föräldrar är det inte konstigt att Utas känslor är stormiga. Det som inte lyckas så bra är skildringen av Kaoru som det är svårt att förstå att både Reiichi och Uta är så förtjust i. Hon är mest av allt en rätt menlöst gullig person, som så fort det blir mer allvarligt slår ifrån sig; hennes problem att acceptera svårhanterade känslor är tror jag det som ligger bakom seriens titel: Det är förtvivlat svårt att verkligen nå henne, vilket i mitt tycke gör kärleken till henne borde motiveras mer i serien men tyvärr får vi som läsare tji på den punkten. Att Kaoru är värd all kärlek som riktas mot henne är någonting som måste helt enkelt får tas för givet.

Och nu går vi över till mer detaljerad kritik, så

spoilers!

När det först börjar knaka i Kaoru och Reiichis förhållande trodde jag att det skulle visa sig vara ett missförstånd; jag trodde (eller kanske hoppades) att tMnR skulle våga göra serien till någonting mer komplext, där det i mitt tycke uppenbart tveksamma i hela idén med kärleken mellan Kaoru & Uta där Kaoru tagit hand om / tröstat / agerat storasyster för Uta sen den senare var liten skulle få spela en större roll. Men icke, för det visar sig att Reiichi aldrig egentligen älskat Kaoru, åtminstone inte romantiskt, och innan serien är slut har de separerat (jag tänker inte dra in hur Reiichi-förhållandet påverkar det jag skriver härnäst, för han är en så i grunden ointressant person att giftermålets krasch är irrelevant för handlingen). Samtidigt börjar Kaoru ana Utas egentliga känslor, men med sin personlighet vågar hon inte tänka de tankarna fullt ut, tills en dag Uta deklarerar sin kärlek på ett sätt som gör att Kaoru inte längre kan ducka för problemet:

Uta känner lättnad efter att till slut ha sagt vad hon känner, men Kaoru vet inte vad hon ska känna; hon har extremt dåligt samvete över att hon inte tidigare tagit upp det med tanke på sina misstankar, men samtidigt är hon inte säker på vad hon själv egentligen känner för Uta. När Reiichi och Kaoru sen separerar ställs problemet på sin spets: Ska Kaoru våga erkänna att hon kanske känner samma sak?

Här någonstans blev jag riktigt irriterad över serien. Uta är den som uppträder (någorlunda) vuxet här, i och med att hon talat om vad hon verkligen känner men samtidigt är helt medveten om hur fel det är. Hon försöker helt enkelt avsluta det hela för att kunna starta om på nytt. Kaoru däremot fortsätter att vela, som när hon och Reiichi till slut separerar och hon önskar att Uta ska bo kvar hos henne eftersom hon avskyr att leva själv. Hon är avsedd att vara en känslig person men framstår mest av allt som en stor egoist, om än dold bakom en fasad av en snäll och blygsam person.

Men så, precis i slutet, så blev jag på bättre humör igen. När Kaoru till slut ber Uta att bo med henne och att känslorna är besvarade är Uta återigen den vuxna; hon blir förtvivlad över hur orättvis Kaoru är som nu, efter att Utas känslor äntligen börjat läka, så kommer nu Kaoru och river upp dem igen.

Bra tyckte jag! I det följande kapitlet, det sista, hoppar vi framåt i tiden: Kaoru har ett jobb och verkar må bra, medan Uta pluggar på universitetet och har skaffat sig ett nytt liv. Hennes perspektiv på sitt yngre jags känslor har mognat, och här någonstans gillade jag verkligen hur serien verkade sluta: Kaoru som en mer balanserad person, och Uta som en som insett att den hon var var någon som aldrig fått chansen till ett normalt liv, på grund av omständigheterna:

Det matchade också bra hur serien som helhet känts, med det drag av sorgsenhet som funnits och de starka känslorna som inte matchade hur personerna framställdes. Så ett bra slut som räddade en serie med en tvivelaktig kärlekshistoria i centrum.

Varpå tMnR på den sista sidan visar hur Uta kommer hem efter dagens studier och lägenhetsdörren öppnas av någon som är misstänkt lik Kaoru. Argh!! Jag närde ett litet hopp om att det kanske inte var Kaoru ändå, för personens ansikte syns inte, eller att det åtminstone kanske bara var så att de levde tillsammans som goda vänner, men tyvärr såg jag att tMnR också gjort en epilog till serien som inte finns med i de till engelska översatta böckerna men som finns översatt av fans på nätet, och där framgår det med all tänkvärd tydlighet att det är ett kärleksförhållande 🙁

Jag vet att kommersiella hänsyn antagligen gjorde att ett ”lyckligt” slut krävdes, men den här serien hade varit så mycket bättre om den vågat sluta där jag tycker att den borde, dvs innan de sista sidorna i boken (för att inte tala om epilogen). Jag avskyr att det finns så många romantikserier där mycket suspekta relationer skildras som någonting helt normalt, så när den här verkade våga göra någonting annorlunda blev jag glatt överraskad. Men, som sagt, slutomdömet kan inte bli annat än just Argh!!

Kan köpas bl.a. här: