Polly tar ingen skit

Drygt två år sedan senaste albumet av Mats Källblad, Lukas – 25 år mellan stad och land, får vi någonting som jag skulle kalla en pendang till denna: Polly tar ingen skit, där huvudpersonen är Polly som sågs till som Lukas bandkollega och mycket goda vän. Och som jag stilla hoppades på att få läsa mer om eftersom hon i ärlighetens namn var den intressantaste karaktären i serien; Lukas var sympatisk och trevlig att följa, men Polly med sin kantighet och starka/kompromisslösa personlighet var mer spännande. Vem är hon, var kommer hon ifrån, hur blev hon som hon blev?

I Polly tar ingen skit får vi svaren på frågorna tack vare en samling korta berättelser som visar Pollys liv som ung. Och föga överraskande är det inte precis en idealisk uppväxt hon har där hennes storebror Jerry är den enda i familjen hon kan lita på, så eftersom han gillar musik & att meka och definitivt inte tar någon skit han heller följer hon i hans fotspår. Det är precis den här typen av miljöer och människor som Källblad är så suverän att skildra: Människor långt från storstaden med stor integritet, med en må vara trasig familjebakgrund men som vet med sig vad de kan vilket ingen kan ta ifrån dem. Även om det finns gott om sexistiska och/eller rasistiska personer finns det också dem som man kan lite på, oavsett ålder, kön eller annat:

Polly räddar sig själv från en svår uppväxt, men inte utan ärr. Serien igenom är hon snar att ta till våld så fort hon ser någonting som inte är rätt; att först försöka prata någon tillrätta som hon ser som en idiot ligger inte för henne, det är knytnävarna som gäller. En kanske inte alltid hälsosam inställning, men en mycket förståelig med tanke på hennes bakgrund. I Lukas… där hon är äldre och vuxen har hon nått lite mer balans men här är hon råare, och ibland känns det som om hon är på väg att förtäras av ilska och självdestruktivitet (typ ”jag skiter i allt, inklusive mig själv”). Men det som hindrar henne från att sjunka är till slut musiken & mekandet, och när serien slutar är hon ännu inte framme vid den där balansen, men hon är åtminstone på väg.

Förutom den som alltid när Källblad är mer allvarlig utmärkta människoskildringen från miljöer som knappast någon annan skildrar idag, vare sig i serier eller andra medier, finns förstås också klassmedvetandet. Lite mindre här än i album som Hundra år i samma klass eftersom personerna är yngre och ännu inte politiskt medvetna, men likafullt är det omöjligt att missa att Polly kommer från arbetarklassen och att det är en fundamental del av henne. Som sagt är det politiska aldrig uttalat här, men det finns med som en stark underton.

Jag behöver väl inte skriva att teckningarna är lika lösa i konturerna men samtidigt spänstiga som alltid eftersom det är standard när det gäller Källblad? Fast det är klart, för några läsare är det här säkert det första albumet av honom som de läser och då kan det vara bra att veta att han är precis så säker på att teckna som han visar här 🙂 Hans lediga stil påminner en hel del om typiska svenska serier som 91:an , Uti vår hage, et al, men det är verkligen inte alla som alltid lyckas få till fysionomin lika säkert; det är lätt att slarva när man tecknar i den här typen av karikerad stil, men jag tycker helt ärligt att varenda bild här träffar rätt.

Det är hur kul som helst att Källblad kommit med ett nytt och så starkt album som det här. Han är inte den flitigaste av serieskapare så jag blir lika glad varje gång en ny bok dyker upp, men tusan vet om han inte är den svenska serieskapare som getts ut av flest förlag. Den här gången är det Albumförlaget som gäller, och om jag kollar på de album jag har ser det ut att vara det nionde förlaget som haft den mycket goda smaken att plocka upp en serie av honom 🙂

Från omslagets innersidor
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

2 reaktioner till “Polly tar ingen skit

  1. Hon är klart bättre verkar det som i serien, och de påpucklade Sebbe och Ola dyker senare upp och försvarar Polly när en sexistisk ny medlem i garaget hånfullt nämner att en tjej väl inte kan meka (Polly är inte närvarande när han säger det, vilket nog är tur för honom), varpå S&O ger honom smeknamnet MeckaMedKuken (eftersom en sån tydligen behövs när man mekar (och ja, meka eller mecka, båda används i boken 🙂 )).

    Och visst är det ett snygg inneromslag!

  2. Arbetsmässigt undrar man ju om Polly är bättre på att laga bilar än Sebbe och Ola tillsammans, eller om bossen bara anpassar sig till nuvarande läge…

    Annars är ju inneromslaget jäkligt snyggt. Ser nästan ut som den franska ”nya vågen” med Blutch och Blain och de där…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s