D*mn. Trodde att det var slut på magnifika nya serier från USA det här året, men efter att ha läst Stitches av David Small inser jag att jag hade fel; det här är kanske den bästa serien från 2009 jag läst hittills. Och jag höll på att missa den! Att jag köpte den var mer eller mindre en slump…
Anyhoo, Stitches har inte varit haussad i serievärlden på samma sätt som exempelvis A Drifting Life eller Astrios Polyp. En orsak är säkert att Small tidigare verk har varit bilderböcker och inte serier, så att han skulle vara så här briljant i sin första serie, 
gjord av en +60-åring, var en överraskning; även om han fått Waldecott-medaljen för sina barnböcker är en serie någonting annat än en illustrerad bok.
Stitches är en till i raden av självbiografier i serieform, i det här fallet en skildring av Davids barndom. Det är långt ifrån en lycklig barndom vi får följa, och det nostalgiska filter som alltför ofta appliceras på barndomsminnen lyser med sin frånvaro. Hans far är en radiolog som är övertygad om att alla sjukdomar kan botas med strålning vilket leder till att David utvecklar strupcancer i unga år, och hans mor saknar empatisk förmåga. Andra släktingar, som en rubbad farmor som försöker elda inne farfar gör inte precis saken bättre, och när David blir opererad som en följd av cancern och därefter blir mer eller mindre stum gör det inte livet bättre.
Det är en hemsk skildring, men Small lyckas genomföra den utan att vältra sig i misären. För samtidigt som det är en vandring genom helvetet är det också en berättelse om konstens kraft och trots-allt-optimism; Smalls väg ut är via sina teckningar.
Långa stycke av Stitches är helt stumma, men det är inte en pantomim-serie. Då och då bryts stumheten av sekvenser med dialog eller berättande text, och tajmingen när detta sker är mästerlig: Inte en enda gång pågår de stumma sekvenserna för länge; orden äntrar scenen i precis rätt ögonblick och vice versa. Ljudlösheten är ett genomgående tema i boken, med Davids fysiska stumhet, hans föräldrars psykiska stumhet när de varken kan eller vill diskutera vad som pågår i familjen (exempelvis talar de aldrig om för den 11-årige David att han haft cancer, och när han av en händelse får reda på det blir de ursinniga på honom när han vill prata om det), och slutligen serierutornas brist på text som exempel på temat.
Liksom manuset har teckningarna en bra rytm, där episoder av mycket rörelse följs av mer kontemplativa, och realism följs av fantasterier. Att Small har jobbat som barnboksillustratör syns också i stilen som påminner en hel del om bilderböcker av klassiskt snitt.
Självklart hoppades jag att Stitches skulle vara bra eftersom jag faktiskt köpte den, men jag var inte beredd på hur bra; överraskningar som den här önskar jag mig fler av 🙂
Simon säger 