Ännu mer svensk skräck: Hungerhuset

20 oktober, 2011 at 21:50 (Svenska serier) (, , )

Jösses, det börjar nästan likna en trend! De senaste fyra svenska serierna jag skrivit om är alla skräckserier, och idag blir det alltså den femte på raken: Loka Kanarps Hungerhuset (med C/M Edenborg som medförfattare). Vad som är väldigt uppmuntrade är att alla fem håller hög kvalité, men också att de är såpass olika. Theo är en klassisk europeisk äventyrsserie med skräckinslag, Maran en blandning av porr och skräck, 1000 ögon en serie åt Vertigo-hållet, Viktor Kasparsson drar åt Lovecraft-hållet men med mer psykologisk tonvikt, och Hungerhuset slutligen är en ren psykologisk skräckserie där med ett dämpat bildspråk.

Precis som i Kanarps tidigare serier är det första som slår mig de precisa och harmoniska teckningarna. Hungerhuset är färglagd i tvåfärg, och den sobra färgläggningen tillsammans med de enkla och tydliga strecken och den rikliga svärtan gör att serien ser enkel ut, på samma sätt som till exempel en Jaime Hernandez-serie. Vad som är viktigt med en sådan stil är att man inte slarvar för då ser det lätt amatörmässigt och oattraktivt ut, och Kanarp klarar av det hela med glans; varje litet streck sitter precis där det ska och har precis rätt längd.

Manuset är som sagt en skräckhistoria av det psykologiska slaget: Den lilla flickan Elsa har tillsammans med sin storasyster Fredrike precis fått nya fosterföräldrar som hon vantrivs hos. Tillsammans med Fredrike upptäcker hon ett gammalt övergivet hus inne i skogen, men väl därinne händer någonting med Fredrike. Hon förändras, men ingen förutom Elsa märker att någonting är fel. Det är ett klassiskt upplägg av en spökhistoria med den lilla flickan som själv måste försöka ställa allt till rätta; vuxenvärlden lyssnar förstås inte, och hennes storasyster som tidigare var hennes enda vän och förtrogna har nu blivit någon annan.

Det är små medel som används för att förmedla Elsas rädsla: Fredrikes ansiktsuttryck när hon tittar på Elsa, en gaffel använd på ett obehagligt sätt i smyg så att endast Elsa ser det, med mera. Det är hela tiden ur Elsas perspektiv det skildras, den yngsta systern och därmed mest utsatta av dem, och resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död (det är därför de bor hos fosterföräldrar).

Ändå sedan jag började med den här bloggen för snart 3 år sedan har utgivningen av svenska serier blivit bättre och bättre. Nu har vi en hel hög med småförlag som ger ut intressanta serier, och förlag som Kolik (som ligger bakom Hungerhuset) har fått upp ångan rejält; årets utgivning blir den bästa hittills vad gäller nya svenska serier. Och jag ser inget skäl till att inte 2012 ska bli ännu bättre :-)

About these ads

1 kommentar

  1. Sandra said,

    Loka Kanarp är bäst men dessutom fint att hon har tre helt olika stilar för hennes tre olika böcker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare