Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriver om serien, om jag räknat rätt 🙂 Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble (som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Kan köpas bl.a. här:

• Little Orphan Annie 15, dvs dagens samling (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walk to th’ gallows – Th’ state aims to hang him, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!