Little Joe

Harold Grays Little Orphan Annie har långsamt blivit en av mina favoritserier efter att IDW börjat ge ut samlingar av den ändå från dess start 1924. Bäst var den nog på 30-talet, men nu när IDWs böcker nått fram till 50-talet är den fortfarande fantastiskt underhållande. När det gäller böcker med gamla dagstidningsserier finns det nog inget förlag som ger ut bättre utgåvor än det lilla förlaget Sunday Press (som förresten nyligen börjat samarbeta med just IDW om distribution mm); de ger inte ut många böcker, men när de gör det är det så gott som alltid intressant. Därför var det ett givet köpt för mig när Sunday Press senaste bok kom ut nu i april: Little Joe, en westernserie som officiellt gjordes av olika bröder Leffingwell, kusiner till Harold Gray och som också tidvis varit assistenter på Little Orphan Annie, men där enligt seriehistoriker Harold Gray från 1936-1942 var den som egentligen låg bakom det mesta (exakta datum går inte att säga, och allt tyder på att Grays inblandning nog börjat tidigare än så).

Först och främst lite bakgrundsinformation: Little Joe publicerades enbart på söndagar i helsidesformat i färg och det är så den också publiceras i boken. Boken innehåller inte alla sidor från Grays år utan ett urval. Jag måste erkänna att i början så tyckte jag det var irriterande eftersom det verkade som om jag bara fick läsa en sida ur en längre historia, men när jag kikade på datum för de inkluderade sidorna blev det uppenbart att serien ofta helt glatt utgår ifrån att läsaren är väl medveten om western-klichéer och att en enstaka sida därför mycket väl kan börja mitt i till exempel ett bankrån där läsaren får fylla i detaljer som vad som hänt innan / händer efteråt. Ett ovanligt grepp, men det fungerar riktigt bra när man väl kommer in i läsningen 🙂

Sen finns det också längre episoder, och jag tycker nog att de är det bästa i boken. Jag tycker Grays humor fortfarande är kul, 80 år senare, men det är när han får chansen att berätta längre melodramer som han verkligen excellerar. Det är nog här som det blir mest tydligt att Gray var den som låg bakom serierna: ”Onda” människor dör i parti och minut, ofta med Utah (en äldre man som lever tillsammans med Joe och hans mamma) som den som ser till att skipa rättvisa enligt sitt eget huvud snarare än enligt lagens trots att han är sheriff, men även Joe och andra ”goda” bidrar. Dödstalen här är klart högre än i Annie vilket passar ihop med att serien ändå är en western med en mer rå anda, men även med det i åtanke är en del av våldet rejält otrevligt, inklusive tortyr. Politiker är oftast onda, hårt arbete är sin egen belöning, och är man bara ärlig och obönhörlig när man vet att man har rätt löser det mesta sig.

Med andra ord, en sensmoral som serien delar med Annie, och precis som när det gäller den serien är jag smått förvånad över att jag tycker så pass bra om serien trots att så mycket av den (mycket tydliga) moralen är svår att hålla med om. Men Gray är som alltid bra på att spinna en underhållande historia, och sen finns det också gott om inslag som är mycket mer sympatiska. Här i Little Joe visar det sig i exempelvis i skildringen av etniska grupper, som mexikanare och indianer. Det kryllar av klichéer och fördomar, men det märks ändå att Gray är helt övertygad om att i grunden är vi alla människor, och goda/smarta/elaka/korkade personer finns överallt.

Teckningarna är lite öppnare än de i Annie, men nog ser det ut som om Gray hållit i pennan, fast eftersom bröderna Leffingwell också jobbat på Grays mer berömda serie är det ju inte konstigt att serierna påminner om varandra. Bäst bland teckningarna: Alla charmiga och ibland mycket underliga björnar som dyker upp på sidorna!

Att Little Joe försjunkit i glömska sen serien upphörde är egentligen inte så konstigt. Jag gillar det jag läser här, men jag är också som sagt ett stort fan av Grays Little Orphan Annie så att läsa en serie som påminner om den är ett rent nöje. Men för de allra flesta är det en mycket bättre idé att läsa Grays mer berömda serie istället för den här, en bok som uppenbart är inriktad på just sådana som jag. Fast det är klart, jag är ju ett så stort fan att jag allra helst hade sett en boken med alla sidorna från de år där det är som mest tydligt att Gray jobbade med serien 🙂

Kan köpas bl.a. här:

• Little Joe (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Klassiker-uppföljning: Little Orphan Annie

Vintern är nästan här, och det innebär att förlaget IDW ger ut sin årliga samling av Little Orphan Annie, Harold Grays ärkeklassiska och ärkekonservativa serie om den aldrig misströstande, alltid redo att hugga i varhelst någon behöver hjälp föräldralösa Annie. Boken innehåller den här gången serier från åren 1951-53 så äntligen är alla inslag i handlingen av rester från andra världskriget borta; de var alltid de svagaste delarna i krigsårens serier. Men det betyder å andra sidan att det kalla kriget blommat upp på allvar, så istället för lömska nazister/japaner är det här kommunister som är Daddy Warbucks huvudmotståndare och det är inte mycket roligare det…

Lyckligtvis är Warbucks med ovanligt lite den här gången; cirka 35 sidor av knappt 300 står han för huvudrollen när han först räddar Annie ur en knipa och sen strider om kontrollen av en strategiskt belägen ö med kommunister, men det klarar man lätt av med en atombomb eller två 😉 Och faktiskt resulterar hans agerande den här gången i att vi får se en mycket lyckad karaktär i och med den kommunistiske general som också befinner sig på ön; alltid något!

Huvudparten av boken är alltså som vanligt Annies när hon flyttar från ort till ort och där möter diverse udda existenser. Med undantag för en fantasieggande episod i början där serien blir snudd på metafysisk och som utspelar sig på en sophög utanför en större stad är det småstäder som gäller den här gången. Att läsa Little Orphan Annie känns som att vara med när Gray tar fram sin kortlek av beprövade inslag som hjältemodiga journalister / korrupta män / fattiga men hårt slitande familjer / våldsamma kriminella, blandar, och sen ger. Personligheterna varierar, som att de där hårt slitande familjerna kan bestå av en eller två föräldrar, eller att någon av dem (nästan alltid fadern) inte är någon värst duktig/flitig arbetare även om hen vill väl, men nog är det allt som oftast repetitioner på teman vi redan sett. Fast sen är ju Gray så fördömt skicklig på att utnyttja sina kort, och förutom vissa episoder med Warbucks är det aldrig det minsta tråkigt.

Sen finns det hela tiden små detaljer som gör att jag älskar serien. Som teckningarna med alla de begränsningar de har. Gray är långtifrån en klassiskt skicklig tecknare, men hans stil är perfekt för serien, och han är aldrig rädd för att ge sig på svåra scener. Bland de teckningar som jag den här gången fastande för finns de mycket mörka stripparna från den nämnda inledande episoden och hur Annies hår ser ut när det är blött. Andra detaljer jag uppskattar är hur tydligt det är att Gray var en fan av seriemediet. Jag har förut nämnt hans hårda kritik av bokbålen med serietidningar (de flesta dagstidningsserieskapare såg serietidningar som någonting vulgärt och barnsligt, så Grays stöd var ovanligt), och den här gången attackerar han tidningar som drar ner på storleken på serier, någonting som senare Bill Watterson och Berkeley Breathed också kritiserat. Heja Gray!

Boken innehåller också fyra söndagssidor från Al Capps serie L’il Abner, där det visar sig att Daisy Maes favoritserie heter Sweet Fanny Gooney 🙂

Riktigt lika bra som när serien var som bäst, innan krigsåren, är den inte längre vid den här tidpunkten. Episoderna kan ibland avslutas lite väl abrupt om man jämför med hur långa de kunde vara tidigare och det gör att det blir svårare att anknyta till de människor Annie träffar på vägen, och just att lära känna dessa har varit något av det allra bästa med serien. Men slipstenen dras fortfarande skickligt, och för min del kunde IDW gärna öka utgivningstakten. 15 år återstår av Grays serie, och om de sen kunde ge sig på Leonard Starrs version som varade 21 år vore det fantastiskt!

Kan köpas bl.a. här:

• Little Orphan Annie vol 16 (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriver om serien, om jag räknat rätt 🙂 Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble (som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Kan köpas bl.a. här:

• Little Orphan Annie 15, dvs dagens samling (Adlibris)

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walk to th’ gallows – Th’ state aims to hang him, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

• Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
• Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
• Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentliga tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till 🙂 Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift

När serievärlden vändes upp och ner men ingen märkte det

Andra världskriget är slut, och lilla föräldralösa Annie är tillbaka i gamla gängor igen. Dvs, Daddy Warbucks dyker upp/försvinner med jämna mellanrum, varpå Annie får klara sig själv igen och tampas med korrupta politiker, småsinta borgarbrackor, och kommunistiska agenter, nu när kalla kriget är i upptågande. Riktigt lika bra som de bästa åren under 30-talet är det inte men definitivt roligare än krigsåren, här i den trettonde samlingen av serien som nu kommit ut på förlaget IDW, med serier från 1947-48.

Tre längre episoder erbjuds:

Den första en bitvis självbiografisk historia om serieskaparen Tik Tok, självutnämnd som världens bästa serietecknare, och hans serie Little Widget the Waif, en föräldralös flicka som måste klara sig själv i en hård värld. Intressant men lite tunt manus är det allt, fast det är intressant att se hur Harold Gray driver med sig själv (mer eller mindre…).

Den andra är den klart bästa, en lång historia där Annie börjar nysta i en tilltrasslad historia med huvudpersonerna Jerry Gaws, en totalt korrupt lokalpolitiker med ett mörkt förflutet (och för den delen nutid) och Joe Christmas, en till av Grays Jesus-varianter (notera initialerna), med gästspel av bland andra Mr Am (dvs Gud). Gray är suverän på att skildra människorna i små samhällen som det här och hur de reagerar på sådana som Gaws och Christmas (spoiler: de gillar inte Christmas men älskar Gaws).

Den tredje är en agenthistoria där det mest intressanta är några av bipersonerna; huvudhandlingen är mer som de där tråkiga andra världskriget-episoderna.

Summa summarum, en fortsatt underhållande serie som jag alltid blir glad när jag får syn på en ny del av. Men sen har vi det där som gör den här samlingen så speciell…

I det tämligen långa förordet av Jeet Heer står det om självporträttet i Tik Tok, och om redaktörer och läsares reaktioner på de rikliga inslagen av våld och politik i Grays serie. Intressant läsning, förvisso, och det finns mycket man kan säga om Grays idéer om politik, barnarbete, fackföreningar och skatter. Vad som helt saknas, vilket gör mig smått misstänksam om huruvida Heer ens har läst alla seriestripparna i boken, är några ord om vad jag tycker är det mest överraskande med just den här samlingen: Ögonen.

Det börjar med några strippar där det ibland ser ut som om Annie faktiskt har en iris (eller pupill, beroende på hur man ser det); mycket svagt antydd och bara i några rutor, men dock. Så fortsätter det någon månad eller två: Annie (och de andra) har ibland skuggan av en iris, ibland inte. Mycket frustrerande eftersom jag inte blev klok på om Gray verkligen menade att byta stil eller om det var någonting annat. Men så är det inte längre någon tvekan; ögonen har nu helt klart förlorat sin karaktäristiska tomhet:

Förutom ögonen kan man också konstatera att debatten om ”mjuka” kontra ”hårda” lärdomar i skolan inte precis är ny

Och i ungefär ett halvår ser seriens ögon ut som ovan: Rätt udda irisar är det, där Annie hela tiden ser ut som om hon himlar med ögonen och som om hon inte egentligen fokuserar på någonting särskilt, och när även andra personer har liknande ögon så blir känslan smått bisarr, som om ingen någonsin egentligen menar vad de säger, och som om alla tittar på saker och ting ur ögonvrån, sådär på en höft.

Men sen, mot slutet av 1947, försvinner irisarna abrupt. Från en dag till en annan är de borta, och det är nog lika gott tycker jag. En i klassisk mening skicklig tecknare har Gray aldrig varit; han är en mycket effektiv berättare i bilder men ingen stor illustratör. Och nu kan jag också säga att ögon gör han nog bäst i att inte försöka sig på 🙂

Men som sagt, om det här står det ingenting i boken, trots att de tomma ögonen är en så utmärkande del av Annie att de till och med gett namnet på en typ av cancer där celler får samma ”tomma” utseende. Mycket besynnerligt! Var det ett tillfälligt experiment som misslyckades? Har någon smugit in på tryckeriet av boken och ritat dit irisarna själv, som ett practical joke? Vad hände egentligen de där månaderna under 1947?!?

Kriget kommer: The Junior Commandos

Min scanner är lite krasslig så dagens bilder är via mobilen; kvalitén är därefter 🙂

Det är nästan på dagen fyra år sedan jag senast skrev om IDWs utgivning av Harold Grays klassiker Little Orphan Annie så dags för en uppdatering!

Så vad har hänt sen sist, dvs vad hände i serien 1935-1943?

Först och främst fortsätter serien att vara fantastiskt underhållande läsning. När den är som bäst är den en fascinerande skildring av 30-talets USA, med Annie i huvudrollen när Gray berättar sina långa historier om hur människor på livets skuggsida kämpar sig uppåt. Hårt arbete, ärlighet, och en stor dos hårda nypor när det behövs är framgångsreceptet; det är uppenbart att Gray har en väldigt stark övertygelse hur ett bra liv ska byggas.

Konservativt, javisst, men mycket typisk för hans amerikanska generation, och det finns gott om andra serieskapare med samma sensmoral från samma tid, som exempelvis Carl Barks med Joakim von Anka som det tydligaste exemplet. Om man bortser från att Gray är betydligt mer uttalat politisk, med personer som håller långa förklarande monologer om hur man ska vara och en handling som kan vara råare eftersom serier i dagstidningarna fick innehålla ett vuxnare innehåll än Disney-tidningarna, så är Joakim von Anka och Annies fosterpappa Daddy Warbucks lika som bär vad gäller hur de uppträder och den moral de predikar.

Det som jag fortfarande överraskas av när jag läser Annie är hur serien kan vara så bra och så engagerande trots alla inslag som borde vara avskräckande för mig:

• Moralpredikningar en masse, och inte är de subtila precis
• En överväldigande textmängd som fyller rutorna, oftast bestående av en ensam person som funderar högt, ett mycket konstlat berättande
• Stela teckningar, närmast lite gnetiga i sin stil
• Episoder som följer ungefär samma mönster hela tiden: Annie skiljs från Warbucks; Annie hamnar hos person/familj som har privata problem; Annie hjälper dem att lösa dem
• Serien är mycket uttalat kristen, och hittills har mycket lätt identifierade versioner av både Gud och Jesus dykt upp (mr Am och Sam, respektive)

Men serien fungerar som sagt alldeles ypperligt. Moralpredikningarna och den stora textmängden känns efter ett tag bara som en fördel, någonting som gör serien till någonting alldeles särskilt och personligt.

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn och att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i

Dessutom gör de att när jag läst någon av de längre episoder (de kan ibland sträcka sig över ett helt år) så är det som om jag läst en rätt rejäl bok tack vare tiden det tar att läsa och att Gray hinner med att mejsla ut handlingen i detalj. Teckningarna känns på samma sätt i längden som ett personligt uttryck, precis som de återkommande motiven är det som utmärker serien och gör den unik. Och de kristna inslagen är uppfriskande egensinniga inslag i en annars ofta mycket realistisk serie 🙂

Överlag är det Grays omsorgsfulla presentation som ger serien dess värde. Gray är inte världens bästa tecknare men det är uppenbart att han lagt ner mycket tid på att göra de allra bästa teckningarna han kan, och på samma sätt är jag säker på att han lagt ner extremt mycket arbete på manuset för att få till alla detaljer och för att inte göra några misstag. Det är ett suveränt hantverk där Gray får ut maximalt av sin förmåga, och han vet vad läsaren vill se.

Och även om han återanvänder sina motiv tar han inga enkla genvägar: Det finns många personer som Annie träffar genom serien som jag saknar när de försvinner, men Gray låter henne aldrig återvända till platser och personer hon redan besökt. Istället blir det nya städer, nya familjer, och nya vänner som vi på sin höjd får se refereras i förbigående när Annie sen lämnat även dem. Det skulle vara så mycket enklare för Gray att inte alltid behöva hitta på nya karaktärer men Gray är inte den som väjer för hårt arbete. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtida samlingar av senare år, men efter att nu ha läst de första tjugo åren av serien uppskattar jag hur minimalt med återanvändning det varit; jag vet inte om jag läst någon dagsstrippserie av samma typ som gjort något liknande.

Det är alltså när serien är som bäst. Tyvärr är de senaste volymerna ett exempel på när det inte är en lika bra serie. En del av problemet är att det alltid är lite trist när han faktiskt återanvänder karaktärer, närmare bestämt Daddy Warbucks hejdukar som Punjab och the Asp,  och att det är relativt gott om episoder som involverar Warbucks. Dessa fokuserar ofta på tristare saker som kapitalism, avundsjuka mot Warbucks, eller är mer vanliga action-episoder istället för de mer allmängiltiga mänskliga problem som episoder med Annie i huvudrollen oftast handlar om.

Men det stora problemet är andra världskrigets början. Den senaste volymen, med undertiteln The Junior Commandos, handlar nästan bara om det. Annie organiserar barnen i staden hon för tillfället bor i i en armé, och de spenderar sedan all sin fritid med att arbete för USAs krigsinsats. De säljer statsobligationer, de återvinner metall, de hjälper familjer som har det tungt pga frånvarande fädrar/mödrar, och så vidare. Det finns många för Gray typiska och bra detaljer, som att kvinnor plötsligt visas i helt andra roller än förut och att vardagsrasism berörs

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

(inte alltför mycket eftersom det knappast skulle uppskattats av majoriteten av läsarna, men Gray är sin vana trogen noga med att påpeka att alla människor oavsett kön eller hudfärg kan bidra med lika mycket), men det är i det lilla; i det stora är handlingen lite småtrist utan den vanliga vardagsdramatiken som istället ersätts av krigspredikningar och tråkiga ordinära äventyr à la ”Annies kommandostyrkor avslöjar tyska spioner”.

Och när handlingen någon gång verkar dra mot någonting intressantare, som den ensamstående mamman med psykiska problem som av alla kallas Crazy Kate, så avslutas de trådarna alltför snabbt och snöpligt. Där Gray tidigare glatt skulle spenderat månader på någonting sådant löser sig problemen här alldeles för enkelt; i en av de här trådarna drar han sig inte för att helt simpelt lösa problemet med en doktor som felbehandlar sina patienter genom att låta blixten slå ner och döda honom. Krasch, bom, problemet löst! Jag saknar verkligen den tidigare nednötningen av mig som läsare där Gray maler på och maler på tills allting är utrett från A till Ö, utan snabba genvägar.

Men som sagt, många detaljer är fortfarande utmärkta, och även de mest slentrianmässiga spionintriger kan Gray göra någorlunda intressanta, så om de tidigare samlingarna är klockrena fullpoängare är den här ändå en högst rekommenderad läsning. Som avlutande konsumentinformation/varning ska jag dock nämna att den är proppfull med de mest rasistiska uttryck man kan tänka sig vad gäller tyskar och japaner; Gray är inte den som sticker under stol med vad han tycker och när han som här är inriktad på att USA ska vinna ett som han anser rättfärdigt krig skyr han inga medel. Men han är, som sagt, en av de allra (kanske den allra) bästa hantverkare inom seriemediet som jag någonsin läst, och det räcker mycket långt.

Äkta guld rostar aldrig: The One Way Road to Justice

Jag var bara tvungen att snabbt kasta mig över någonting bra efter det senaste bottennappet i form av Jet Scott, och lyckligtvis fanns det en garanterad vinnare i högen med icke-lästa serier: The One Way Road to justice, den femte volymen i återutgivningen av Harold Grays Little Orphan Annie.

Handlingen är lika engagerande som alltid, och Grays historier fortsätter att trollbinda trots deras brist på överraskningar. I den här volymen dyker paret Bleek upp som utger sig för att vara Annies riktiga föräldrar. Det är knappast en spoiler om jag avslöjar att så inte är fallet, men den långa berättelsen som sträcker sig över ett år av Annie-strippar är givetvis effektiv. Skrupelfria politiker som samarbetar med gangstrar, mutade domare, och givetvis de bedrägliga föräldrarna ser till att när volymen är slut är Warbucks återigen ruinerad (efter att de onda fått sitt straff, såklart), och tillsammans med Annie försöker han kämpa sig tillbaka till rikedomen.

Bra är det på alla sätt och vis, även om det inte är den bästa volymen av de fem som kommit ut. Skälet till det är två:

• Warbucks är tillsammans med Annie nästan hela boken. Annie är utan tvekan intressantare som person än Warbucks, och Warbucks tenderar att ta över serien när han är med. Dessutom blir serien mer predikande, och oavsett hur bra Gray är som serieskapare är hans politiska budskap lite mer tveksamt…
• Annies ”mor” är alltför skrämmande lik Annie själv. Det är ibland svårt att förstå vem som är vem, speciellt i de svartvita vardagsstripparna där hårfärgen inte hjälper till, och dessutom ser hon ibland helt bisarr ut; det verkar som om Gray när han tecknar Annie i vuxen variant inte klarar av att hålla sig till rimliga proportioner, och mamman har ibland ett alldeles för litet huvud i förhållande till kroppen. Sen är det också Twilight Zone-känsla med två stycken Annie i serien varav en är vuxen, en är barn. Mamman är med på omslaget härovan, och ser mycket riktigt mer ut som Annie än en vuxen kvinna.

Men de två svagheterna ska inte avskräcka någon från att läsa Annie, tveklöst en av de bästa serier som gjorts, och ett mer charmant sätt att glömma Jet Scott finns knappast 😉

Fortsättningar följer: Annie & The Boys

2010 års första inlägg blir ett i serien Fortsättningar följer där jag tar upp serier jag redan skrivit om som kommit ut med nya volymer.

Förste man (well…) till rakning är den fjärde volymen av Little Orphan Annie, A House Divided, som täcker åren 1932-33. Den stora depressionen har rullat in över USA, men Annie kämpar på lika oförtrutet som vanligt. När boken tar sin början har Daddy Warbucks byggt upp sin förmögenhet igen, men efter ett misslyckat andra giftermål ger han sig ut på en kryssning med den nya frun och lämnar Annie ensam kvar, med planen att hon ska bo på en lyxig internatskola. Den som läst Annie vet att lika säkert som amen i kyrkan kommer den planen gå åt pepparn, och mycket riktigt är Annie snart ute på vägarna igen, utan pengar.

Jag har lite svårt att själv förstå varför Little Orphan Annie är en så bra serie som den är. Handlingen är helt igenom formulaisk (om det ordet nu finns på svenska): Annie blir fattig -> Annie slår sig ner på en ny plats -> Annie ordnar upp allt genom hårt och hederligt arbete -> Warbucks dyker upp och Annie kan återigen bo i lyx. Men Harold Gray är en mästare på att dra sin slipsten, och serien är både spännande och rolig trots att jag vet hur det kommer att gå.

Sen presenterar Gray inte heller sina personer i enbart svart eller vitt; de personer Annie möter som tar en större plats i handlingen känns alltid unika, med egna särdrag som skiljer dem från andra. I den här volymen är ett bra exempel Fred Futile, maken i familjen som tar sig an den uthungrade Annie, och hur han framställs som snäll, hederlig, men rätt så dålig på att utföra ett arbete. Det är aldrig så enkelt i Grays värld att fattigdomen adlar eller tvärtom.

Och nu någonting helt annat, nämligen Garth Ennis och Darick Robertsons The Boys, där den andra volymen av den definitiva utgåvan (dvs i större format och inbundet) precis kommit ut. Liksom med Little Orphan Annie är det inga större överraskningar som väntar; serien puttrar på ungefär som jag trodde efter att ha läst den första. Graden av sex ökar en smula, superhjältar förnedras än mer, och det hela är rätt så trivsamt på det sätt som Ennis är så bra på.

Men jag skulle ändå önska mig lite mera av serien. Tyvärr verkar det nu stå klart att inte heller The Boys är en helt seriös satsning av Ennis. Då menar jag inte att han skulle skippa humorn och vulgariteterna för utan dem vore det inte Ennis, men jag skulle vilja att han lade till lite mer känsla. Det finns inget emotionellt nav här; Hughie står formellt för den men det känns inte som om Ennis bryr sig om honom ens i närheten av lika mycket som han gjorde med exempelvis Tommy i Hitman. Att superhjältar har en mycket viktig roll är också ett minus när det gäller Ennis som inte är så förtjust i dem; att ha ett huvudtema som författaren egentligen avskyr i en längre serie som The Boys är inte helt optimalt… Jag kan absolut ha fel vilket lär visa sig i nästkommande volymer, men personligen räknar jag nu The Boys som en av de Ennis-serier jag gillar men som inte är mer än bra underhållningen för stunden.

Robertsons teckningar är inte heller så värst upphetsande. De gör jobbet, men lider av samma brist på personlighet som manuset. Jag tror det här skulle varit en klart bättre serie om en sådan som John McCrea hade tecknat; liksom Robertson har han en rätt opolerad skitig stil, men en mycket intressantare sådan.

Dagens facit: 30-talet slår 00-talet, åtminstone i fråga om resursutnyttjandet där Little Orphan Annie får ut maximalt av sin formel medan The Boys kunde varit bättre.