Sju år sen, drygt, sedan But I really wanted to be an anthropologist dök upp, men nu finns en till samling av Margaux Motins lättsamma självbiografiska serier på engelska: Plate Tectonics. Samma trevliga kompott av vardagsfrustrationer, generationsklyftor, och relationsproblem. Låter deprimerande gör det nog, men i Motins version kan till och med ett hjärtekrossande uppbrott bli till komik.
Och egentligen har jag inte så mycket att tillägga till det jag skrev förra gången, och det var knapert med orden även då. Motin tecknar fortfarande lika skickligt i sin drivna illustrationsstil vars enda problem är att det ibland känns mer som just illustrationer snarare än serier, och att ”handtextningen” gör att det ibland blir lite tyngre att läsa än vad som skulle behövts. Jobbigt är det aldrig, men jag skulle föredragit en mer traditionell textning för egen del.
Att det saknas lite tyngd i innehållet är också fortsatt sant. Temat den här gången, i den mån ett sånt finns när det gäller en samling lösryckta ögonblicksbilder, är en skilsmässa följd av en ny relation, men även när huvudpersonen mår som sämst skildras det med glimten i ögat; skratt före allvar.
Som så många andra gånger när det gäller serier som görs i ögonblicket, utan några långsiktiga planer, så gör sig Motins serier nog bäst i små doser, typ en serie / dag. När jag läser Plate Tectonics har jag roligt hela tiden, men när boken är över känner jag mig lite tom inombords. Det här är ett klockrent fall av att helheten är svagare än de enskilda delarna eftersom många av serierna är riktigt bra, och det finns även mer lyriska/filosofiska sidor som omväxling, tecknade i en mer skissartad stil och ofta helt utan repliker. Så när jag läser en serier eller två är jag helt nöjd och tycker verkligen om boken, men om jag sen fortsätter läsa sjunker tillfredsställelsen och jag börjar irritera mig på små saker som att Margaux (min vana trogen när gäller självbiografiska serier så förnamn = karaktär i serien, efternamn = serieskaparen IRL) är så obönhörligt fokuserad på att dels hitta pojkvän, dels behålla densamma, och att könsrollerna i serien kan kännas lätt franskt unkna ibland.
Så om ni gillar utdragen ur serien i det här inlägget, skaffa gärna boken. Men läs den sen lååångsamt, med någon episod eller två åt gången, för att undvika övermättnad 🙂
- Plate Tectonics (Adlibris)
Simon säger 
Den här textningen kan dra åt helvete!
Motins orginaltext är jättelättläslig men den här översätta går inte att läsa.
OK, så den här ranten är lite orättvis mot förlaget/textaren för tekniken finns inte riktigt där men…
problemet är den här typen av datortextning gjord efter handstil. X-height i en (på riktigt) handskriven text varierar naturligt och gradvis, den växer och krymper i harmoni med ordet och hela raden.
Man gör den här typen av teckensnitt genom att plocka isär en handtextad text och sen stoppa in dom bokstäverna i en ny ordning.
Det finns två etablerade sätt att göra det hyfsat. Det ena är att använda massor och åter massor av ligaturer, inte bara fl och ffi och dom andra slagpållarna, utan man gör jääättemånga (zapfino-lösningen, inte för att zapfino inte är överanvänd till döds men den gjorde iaf sitt jobb när den levde). Det andra är att hålla x-height relativt jämn (comicraft-lösningen). Texten blir stiff&ful men iaf läsbar.
Här (och andra katastrof-exempel som den svenska översättningen av Fantagraphics “Mumin”) har man inte gjort det. X-height spretar åt alla håll. Varje gång det är ett “r” så är det samma “r”, varje gång det är ett “o” så är det samma “o”, varje gång det är ett “e” så ja ni fattar, samma för hela alfabetet.
Vad man gjorde förr, och den gamla Motin-boken (“…anthropologist”) är ju ett exempel på det, är att även översättningen var handtextad. Man anställde ett geni som ex vis Karin Wänstedt som fick lägga ner ett antal timmar på det.
Myyyycket dyrare förstås. Men det som har hänt är att för att spara pengar har dom börjat förlita sig på en teknologi som helt enkelt inte finns: BRA DATORTEXTNING.
Det som skulle kunna fungera vore att sätta en statisk x-height i själva teckensnittet och sen dynamiskt variera den (och ascender/descender-height också såklart) utifrån textens rader. För hand eller enligt nån algo. Man behöver inte gå till överdrifter a la Dave Sims gimmickiga textning, bara lite naturligt flow så det inte blir en livlös comicraft-textning.
Det är precis så talsyntes funkar i ljudvärlden, iaf s.k. konkateneringssyntes:
1. Dom spelar in nån som säger en massa saker.
2. Dom klipper upp det i bitar och sätter ihop det igen. Så stora bitar som möjligt men ner till en bokstav om det behövs. “Glöm inte tandborsten din pajas” kan ex vis bli “Glödlampan” såhär: “Glö•d•l•a•m•pa•an”
3. Dom tar bort all dynamic range (dvs intonation).
4. Dom lägger på en ny intonation enligt dom nya meningarna som datorn ska säga.
Funkar faktiskt ganska bra!
Så om ni undrat varför mina hemkladdade försök att göra serier bara har en dötrist helvetica (a la Mad eller 80-tals-KA&co) så vet ni nu varför. För att jag inte vill förlita mig på datorns försök att handtexta nu när den inte är i närheten av att vara tillräckligt bra. Stor eloge till dom som handtextar på riktigt.