Lästips: The Sixth Gun

Jul- och nyårshelger brukar innebära mycket mat och därefter mycket slöande -> det kan behövas någonting att läsa som är inte alltför komplicerat för den stackars hjärnan men ändå förhoppningsvis underhållande. För min del blev det i år att jag äntligen tog mig för att läsa rubbet av The Sixth Gun: 50 nummer av den vanliga tidningen + ett antal relaterade miniserier. Jag hade läst en del förut men när serien avslutades 2016 (den senare Shadow Roads har beröringspunkter men är sin egen historia) blev det inte av att jag lästa klart den då, så det fick bli nu istället 🙂

Och det var en mycket trevlig läsning måste jag säga. Berättelsen om de sex revolvrarna som tillsammans kommer medföra världens undergång är en rejäl skröna som blandar Vilda Västern med allsköns mytologi, allt från amerikanska södern till indiansk teologi. Cullen Bunns manus håller hela tiden uppe tempot där den övergripande berättelsen om den stundande apokalypsen långsamt kommer närmare, allteftersom läsaren lär känna huvudpersonerna i dramat bättre.

Bland huvudpersonerna måste man nog räkna in revolvrarna själva; deras specifika krafter omnämns ständigt med samma ord var gång de används, ledmotiv med kraften av en slägga .

Särskilt djup är serien inte, det är inte heller poängen, men de viktigaste personerna har alla sina arcs och faktum är att jag mot slutet definitivt är involverad i hur det kommer gå; Bunn är en skicklig författare som låter sina karaktärer vara ärliga mot sig själva, och det innebär att de kan ta beslut som leder till tragiska följder som de är väl medvetna om men som ändå måste tas. Så fokusgrupper har knappast använts här 😉

Det är mycket som jag gillar med serien. Manuset är bra uppbyggt i det stora där det verkar som om Bunn från start har vetat vart han är på väg, och i det lilla med utvikningar som kan vara i flera nummer när det behövs en andningspaus. Teckningarna (oftast av seriens medskapare Brian Hurtt) är charmigt serietidningsartade; om serien varit tecknat i en mer realistisk stil och i en mer gråbrun färgskala hade jag absolut inte tyckt lika bra om den. Men nu är det lyckligtvis en roligare stil som gäller, inklusive klara färger (oftast signerade Bill Crabtree) som är enkla och effektiva.

Det är kort sagt en väldigt trevlig serie och inte bara en bra berättelse som råkar använda seriemediet, utan någonting som från första sidan är roligt att läsa just för att det är en tecknad serie, och en som inte skäms för det. Det är en skamlöst underhållande läsning som inte bekymrar sig nämnvärt om att vara annorlunda eller nyskapande i detaljer men vars helhet faktiskt känns uppfriskande i sin bekymmerslösa marsch från det att Becky Montcrief ärver den första pistolen av sin far till Slutet.

PS. Jag skrev en kort text om The Sixth Gun när den först samlingen innehållande nummer 1-6 kommit ut, och då var jag betydligt mer ljummen i min kritik. Jag hade fel i att den var en smula opersonlig för det är den verkligen inte, men lyckligtvis fick jag rätt i min förhoppning om att med lite tur (dvs skicklighet av Bunn/Hurtt) skulle den kunna bli riktigt bra när den väl kommit igång 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s