En av de allra bästa sakerna med att det säljs så mycket manga i USA nuförtiden är att det också kommer ut en hel del klassiska serier som jag bara hört talas om, som till exempel Go Nagais serier Devilman och Cutie Honey. Båda serier som nämns som självklara referenser i många andra serier från Japan, och som nu också vi som inte kan japanska men väl engelska kan läsa. Bra är de ofta också, men det är inte så konstigt med tanke på att de är just klassiker.
Kamen Rider är också en titel som jag sett flera gånger, men som jag ärligt talat inte hade en susning om vad det egentligen var för en slags serie innan jag läste den samling som nyligen kom ut och som innehåller alla de ursprungligen fyra volymerna i en enda bok. En liten brasklapp innan jag glömmer bort den: Serien är gjord av Shotaro Ishinomori, skaparen av Kamen Rider, och han låg också bakom den första TV-serien med karaktären, men det är inte så enkelt som att TV-serien bygger på mangan eller tvärtom. Istället kom som jag förstår det båda ut mer eller mindre parallellt, trots att handlingen inte är identisk, så redan från början var Kamen Rider en multimedial skapelse.
Vad handlar den då om?
Om jag ska göra det enkelt för mig så är det en actionserie där huvudpersonen Takeshi Hongo får övermänskliga krafter när terrororganisationen Shocker kidnappar honom för att göra om honom till en mix av en människa och en gräshoppa, med den senares krafter. Shocker planerar att ta över världen med hjälp av hjärntvättade människor med superkrafter (alla från djurriket), men Hongo lyckas fly innan hjärntvätten är fullbordad och bestämmer sig för att ta upp kampen mot Shocker. Med andra ord, här bjuds på action mellan olika människor med djuriska krafter, precis som i ovan nämnda Cutie Honey (som är en senare serie, så om någon av dem inspirerats av den andra är det Go Nagai som plockade idéer från Ishinomori),och det finns det en uppfriskande enkelhet i superkrafterna: Välj ett djur, sätt ihop det med en människa, och presto! En superskurk/hjälte!
Det finns andra likheter mellan Nagais serier och Ishinomoris, som ett manus som inte riktigt håller ihop när man läser serierna i längre samlingar. I Kamen Rider är Hongos bakgrundshistoria med Shocker någonting som ändrar karaktär ganska drastiskt från de första kapitlen till de senare; Ishinomori förändrar uppenbart historien allt eftersom han inser att för att kunna fortsätta berätta fler och fler episoder om Kamen Rider & Shocker så är det mer effektivt med en enklare bakgrund (den jag nämnde ovan, med operation + hjärntvätt), än den mer diffusa och smått hallucinatoriska som man kan läsa i de första kapitlen.
Men faktum är att jag föredrar serien som den börjar snarare än hur den slutar. Den andra halvan (ungefär) av den här samlingen är en mycket enkel actionhistoria, med en hjälte som då och då förvandlar sig till Kamen Rider för att slåss mot Shockers trupper, medan den första är mer ogripbar och suggestiv. Framförallt tycker jag om de långa sekvenserna utan dialog när Kamen Rider på sin motorcykel kör genom natten, utan egentligt mål eller mening, bara för att det ska vara coolt. Känslan är en mix av extremt ös med den snabba motorcykeln och föraren med sina underliga krafter, och en mer zenartad upplevelse där föraren är ett med natten och farten.
Att Kamen Rider för alltid skulle förknippas med sin motorcykel förstår jag, det är väldigt suggestiva sidor, och TV-serien vet också att MC:n är det kanske viktigaste med Kamen Rider:
Det är roligt att äntligen få se själv vad Kamen Rider är för någonting, och Ishinomori får som sagt till en del fantasieggande sekvenser, framförallt i de tidigare kapitlen, och det finns en direkthet i både teckningar och manus som jag uppskattar. Men kvalitén avtar rätt snabbt, även om jag också gillar hur Ishinomori klurar till det så att det kan bli precis hur många framtida berättelser om Kamen Rider som helst (jag försöker undvika spoilers; det är visserligen fråga om en halvt sekel gammal serie, men för engelskspråkiga läsare är den ju ny), så jag kan inte helt oreserverat rekommendera serien. Intressant, ja, och viktig som en kulturell referens, men som läsning föredrar jag Nagai, framförallt hans Devilman, och även en del andra klassiker som ännu inte förärats med officiella utgåvor, som Sukeban Deka eller den kanske största klassikern av dem alla, och en suverän sådan, Ashita no Joe 🙂
- Kamen Rider (Adlibris)
Simon säger 