Seriealbum sorterade i bokstavsordning efter artist + just läst Ariel Schrags Potential -> Seth kom i blickfånget när jag ställde tillbaka Schrags bok (det fanns några andra emellan men ögonen vandrade runt lite grann). Jag började bläddra i It’s a Good Life, If You Don’t Weaken som jag inte läst på ett tag, och sen blev jag sittande med den tills jag läst klart.
Det är en rejält irriterande bok för mig. Den är bra skriven och komponerad, Seths teckningar och framförallt hans linjer är en njutning att se på , och boken i sig är designad så att den kompletterar den nostalgiska tonen, med sitt lätt bruntonade papper och sobra look. Så varför retar den upp mig?
Svaret är att jag inte kan låta bli att bli arg på Seth och hans evinnerliga nostalgi. Han är gnällig, han idealiserar när det gäller dåtiden, och han generaliserar när det gäller nutiden. Och jag kan inte låta bli att börja föra imaginära dialoger med honom i mitt huvud medan jag läser. ”Men herregud, har du tänkt på <vadsomhelst av allt som var dåligt förr i tiden>? Och sen är det ju så att <saker som är bra nu>! Osv, osv, osv…”. Det hjälper inte det minsta att Seth själv då och då i boken säger samma saker, för nästa sida går han in i nostalgi-dimman igen. 
Jag får en nästan obetvinglig lust att ta tag i och ruska om honom för att få honom att sluta (lite svårt att utföra eftersom han bara finns på papper, förstås).
Men allt det är bara en reflektion av att jag tycker hjärtinnerligt illa om nostalgi och allting som påminner om det, och Seth vältrar sig ohämmat i densamma. Om jag bortser från det (Argh! Svårt!) så är det en utmärkt bok; Seth är en av de mest eleganta tecknare som är verksamma idag, och det är synd att han inte är mer produktiv. En mer lättsam bok à la Wimbledon Green är utlovad till sommaren, och det ska bli skoj!
PS. Som synes har jag länkat böckerna till Staffars Seriers webbshop; det är ett litet experiment, både för att stödja Staffars som jag gillar, och för att hjälpa Staffan att testa deras affiliate-program. Bara så ni vet 🙂 DS.
Simon säger 
Det är en utmärkt idé; Wimbledon Green känns mer som ett lättsamt infall från Seths sida, men det betyder inte att den är mindre bra.
Och om du gillar Huizenga lär du åtminstone gilla teckningarna i WG 🙂
Seth, som jag aldrig läst, påminner oerhört mkt om Kevin Huizenga som är en av de trevligare bekantskaper jag gjort på sistone. Ska ta och beställa något av Seths alster framöver, det lutar åt Wimbledon Green.