SPX-köp, del 1: Charmiga serier

Det blev ett besök på SPX på söndagen också; lite färre besökare men ändå gansk mycket fart. Och jag hittade dessutom en hel del små godbitar som jag missade på lördagen, så nu ska jag bara hinna läsa allt också 🙂 Tyvärr hade jag inte med någon kamera men det finns en del bilder på Weltklasse och en del av de andra serie-bloggarna också.

Men nu till lite kortrecensioner av det jag hunnit läsa hittills; fler lär följa!

Missad chans

Först ut blir det Mawil och två av hans album som översatts till engelska (min tyska är obefintlig…): We Can Still Be Friends och Sparky O’Hare – Master Electrician. Jag hade bara läst Beach Safari av honom förut, ett album som jag köpte för några år sedan för att det såg så himla charmigt ut. Det var också charmigt att läsa, även om det inte satte några större spår i minnet. Men när jag såg hans andra böcker på SPX tyckte jag det var värt ett försök till.

Och si, andra gången fungerade det bättre. WCSBF visade sig vara en liten själv-biografisk bok om Mawils problem med kärleken; oftast obesvarad dito, givetvis. Det är inte det mest originella tema man kan komma på, men Mawil hanterar det bra. Alla historierna presenteras medelst en ramberättelse där han sitter och pratar med några kompisar om sina kärlekar; ramberättelsen och sättet han skildrar sig där gör att det inte blir en i raden av soppiga flick/pojkvänsberättelser. Vännernas och hans egna kommentarer gör att historierna avdramatiseras, och istället för att det blir berättelser om den stackars artistens olyckliga liv blir det mer en känsla av en kväll i glada vänners sällskap. Därmed inte sagt att det är en samling roliga historier, men balansen mellan nutid och dåtid gör att det inte går överstyr.

SO – ME är en mycket mer bagatellartad bok: Här är det humor för hela slanten, där huvudrollen upptas av en kanin/hare som jobbar som elektriker på ett litet kontor. Problemet är bara det att han omedelbart får alla elektriska apparater att bryta ihop bara genom att befinna sig i deras närhet, vilket är något som kontoristerna både gillar (när apparaterna inte fungerar kan de inte jobba) och ogillar (att åka på tjänsteresa med Sparky på samma flygplan är ingen höjdare precis). Inga djupare tankar här men bitvis rätt underfundig humor som jag gillar.

Mer charmiga serier: Emma & Sara #7 av Billbäck, Gunnarsson och Häggman-Sund. Dan DeCarlo-inspirerat så det förslår, och det är menat som beröm; det är en serie som ser riktigt proffsig ut, oavsett vem av de inblandade som tecknar (det varierar). Och det är inte så konstigt att det ser proffsigt ut eftersom serien publiceras i Egmont-tidningen Julia, men det var (pinsamt nog) första gången jag hört talas om den. Manuset är inte så dumt det heller, även om det definitivt är en serie som har sin tydliga målgrupp, men det är teckningarna som är behållningen; det är väldigt roligt att det finns svenska serieskapare som kan teckna så här bra i en klassisk stil.

Imy av Irma Eriksson är en webbserie som fanns tillgänglig i tidningsform på SPX; för ovanlighetens skull tryckt i färg, och Eriksson utnyttjar färgen bra. Det är, som många webbserier, snitsigt tecknat, och även om det inte är den typ av serier som jag gillar mest är det ändå ett bra exempel på varför SPX är kul att besöka: Jag får chansen att se det som jag annars inte skulle få se, och prova på lite annat än det som finns i de vanliga seriebutikerna 🙂

Och sen den sista serien för dagen: Ink 1-3 av Jenny Berggrund. Jag köpte första numret av Ink på förra SPX och gillade det, så det var ett givet köp av 2-3 när jag såg dem. Det är vardagsrealism som gäller här och av den allvarligare typen, så temat för dagen, charmighet, kanske inte är det mest passande att beskriva Ink, men det var på grund av teckningarna (som definitivt har charm) som jag plockade upp det första numret, så den får hänga med här iallafall 🙂

Det är lite knepigt att beskriva varför jag tycker om den här serien; den är onekligen snitsigt tecknad, men på en ytlig beskrivning låter det som alltför många andra (förhållanden, otrohet, less på livet). Det som lyfter den över andra liknande serier är ändå manuset, som förutom att det känns realistiskt också vågar låta bli att förklara allting. Det finns luckor och händelser som lämnas därhän, utan att det ligger slarv hos manusförfattaren bakom, och det uppskattar jag; jag måste läsa lite noggrannare och tänka själv istället för att kunna slöläsa mig igenom serien.

Det allvarligaste problemet är nog att det tar lite lång tid mellan numren. Om jag förstått det rätt ska det bli totalt 5 nummer av Ink, vilket torde innebära åtminstone ett år till innan historien är färdig och det är lite i längsta laget; med runt 20 sidor / nummer behöver åtminstone jag läsa flera nummer i streck för att komma in i historien på riktigt.

Allt som allt, an abundance of charm; jag återkommer med fler recensioner av det jag hittade på SPX.