Ordning ur kaos: Luther Arkwright

Ser man på, det bidde en omläsning av Bryan Talbots The Adventures of Luther Arkwright till slut, som jag funderade på efter att ha läst hans Grandville. Jag behövde lite omväxling efter all Cinebook-läsning (två delar kvar…) så jag grävde fram mina Arkwright-tidningar; av bara farten läste jag också om fortsättningen Heart of Empire också 🙂

För den som inte vet vad TAoLA är för en serie så kan jag berätta att det är science fiction à la New Wave för hela slanten; Michael Moorcocks ande vilar över serien, men uppriktigt sagt är Luther Arkwright intressantare än någonting Moorcock skrivit. I sann New Wave-anda är Luther Arkwright själv ett barn av 60-talet, med allt flummigt man kan tänka sig i generösa portioner: tantrisk sex, shamanism, allmän ockultism, karisma, osv, osv. När serien själv sedan har en labyrintisk handling med parallella världar, hemliga organisationer som styr värdens/universums öde och annat smått och gott, så är risken överhängande att serien skulle bli oläsbar, speciellt med tanke på Talbots extrema sidlayouter.

Men det är den inte alls, utan istället är den en riktigt bra serie som visserligen tvingar läsaren att gnugga hjärnknölarna för att hänga med, men belöningen är riklig. Det finns egentligen inga andra serier som ens påminner om TAoLA, och att den började skrivas redan på 70-talet, långt innan författare som Alan Moore och Grant Morrison, gör den bara än mer beundransvärd. När jag första gången läste den hade jag visserligen hört den omtalas som en föregångare till författare som Moore, men jag hade nog räknat med att det innebar att den var en primitivare variant av serier som Miracleman med flera. Istället möttes jag alltså av en serie som var som ett collage, där teckningar, handling, text var huller om buller, men som tillsammans skapade en riktigt bra serie som inte alls var primitiv utan snarare ett äkta sui generis-verk.

Sen är det förstås en serie som jag förstår att den inte uppskattas av alla. Det är trots allt en science fiction-serie med en i grunden rätt så trivial historia, och en huvudperson av klassiskt dandy-märke som är mer en frälsarsymbol än en människa av kött och blod. Jag uppskattar den mycket för att den är så bångstyrig i sitt utförande, och att jag måste kämpa mig igenom den utan att för den skull ha tråkigt.

Några korta ord om Heart of Empire också, en direkt uppföljare skriven och tecknad många år senare. Här det en mycket rakare historia som Talbot presenterar; av de tidigare experimenten finns det ingenting kvar. Överlag är det en mycket mognare produkt, med ett komplext men välkontrollerat manus, och teckningar i färg som liknar de i Talbots Tale of One Bad Rat / Sagan om den stygga råttan snarare än de i TAoLA. Det är en riktigt bra serie, inte tu tal om annat, där Arkwrights dotter står i centrum tillsammans med resten av den engelska kungafamiljen.

Liten utvikning: Det är intressant hur många engelska författare som utåt sett vill vara frisinnade och liberala ändå har en hatkärlek till sitt kungahus, och Talbot är inget undantag; kung Charles (parallella världar, som sagt) dödas i TAoLA för att efterträdas av sin smått vansinniga syster Anne, och lady Diana sitter inspärrad med rykten om att hon är besatt i HoE.

Men om jag måste välja föredrar jag trots den högre mognaden i HoE den tidigare  serien, med dess frenesi och oförutsägbarhet. Fantastiskt flum, skulle jag vilja säga 🙂