Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar 🙂
Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).
Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.
Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).
OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.
Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!
Simon säger 
2 reaktioner till “SIS-tegelsten 2: Drivgods”