Farväl till Aomanjuskogen

Så har då den avslutande femte delen av Hisae Iwaokas serie Aomanjuskogen kommit ut, med sin rollista bestående av vindgudar, stengudar, besjälade dörrar/soffor/stenar/växter, och för den delen också av helt vanliga människor. Men det är klart, så vanliga är de inte heller: Soichi, den unga mannen som försöker hjälpa skogen och dess invånare så gott han kan, trots att delar av den ogillar hans som de ser som försök att påverka naturens gång, inser själv allteftersom att någonting är konstigt, att han bokstavligen inte kan lämna skogen.

Jag har redan skrivit om serien flera gånger och det jag sagt då står sig fortfarande: Det är en drömsk saga, med rikliga shintoistiska inslag, och liksom en dröm kan vara både underbar och skrämmande på samma gång är också Shoichi och de andras upplevelser inte alltid behagliga, med vindguden Nowaki och hans hat gentemot Soichi som det största orosmomentet.

Men de senare volymerna har också en tydligare historia, en röd tråd som går igen: Triangeln Soichi/Nowaki/Shinako (en annan vindgud) och deras komplicerade relationer, och om det mänskliga hos gudarna och det gudomliga/mystiska hos människorna. Det låter kanske som ett storslaget mytologiskt drama men det är det inte; även när vindgudarna och den besjälade skogens krafter släpps lösa är det alltid det mest intima, det mest personliga, som står på spel. Och med tanke på hur ömsint serien hela tiden varit är upplösningen precis vad man kan förvänta sig, ett kanske inte hundra procent lyckligt slut men ett gott sådant 🙂

Om den svenska utgåvan i övrigt kan jag berömma omslagen (som så vitt jag förstår är de samma som de japanska): Rena och mycket vackra penn- och akvarell-målningar. Tryckkvalitén skulle kunna vara lite jämnare (de svarta ytorna är ibland inte helt kompakta), men å andra sidan är böckerna också billiga, och det är lovvärt för att också yngre läsare ska kunnat ha råd att köpa dem. Vad gäller översättningen är jag inte helt säker; den kan ibland kännas lite styltig, på ett sätt som jag ofta sett just när det gäller översättningar från japanska, både vad gäller litteratur och serier. Med andra ord, det beror nog på smaken om man föredrar en mer ”försvenskad” översättning eller inte.

Det är väldigt kul att den här serien översatts till svenska; mest för att den är bra förstås (precis som de andra Hisae Iwaoka-serier jag läst) men också för att den annars skulle gått mig förbi eftersom den inte översatts till engelska. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att repeteras: Att Ordbilder förlag enbart ger ut sånt som inte redan översatts till engelska är en förträfflig idé som jag gärna skulle se att andra förlag också efterliknade, när det gäller utgivningar av smala titlar med en begränsad läsarskara (tyvärr…). Om den här redan getts ut på engelska är det osannolikt att jag skulle köpt den på svenska. Inte för att jag föredrar engelska, tvärtom, men för att jag då antagligen redan hade läst den.

Nu är jag nyfiken på att se vad nästa japanska serie som Ordbilder plockar upp kan bli, med tanke på att både Aomanjuskogen och Rans magiska värld (som jag nog borde ge en ny chans; jag fångades inte av den första boken, men nu när alla finns på svenska är jag sugen på att ge mig på den) avslutats. Jag hoppas såklart alltid på att Hitoshi Ashinano ska få en chans, helt oöversatt till både svenska och engelska som han är, men om Iwaokas serier inte alltid är så fyllda av handling (även om de två sista Aomanjuskogen-volymerna är betydligt mer så än de tidigare) så är Ashinanos ännu mindre dramatiska och antagligen (snyft!) mycket svårsålda. Vi får väl se! 🙂

Höstsagor: Aomanjuskogen 3

Det är höst, och alltså är det dags för en ny volym av Hisae Iwaokas Aomanjuskogen från Ordbilder förlag. Jag tyckte om den första volymen även om den inte var riktigt lika bra som en del andra Iwaokaserier jag läst; den andra kändes som om den blev snäppet bättre; den tredje fortsätter lyckligtvis den uppåtgående trenden 🙂

Lite kort recap om vad det är för en serie: Aomanjuskogen är vad jag skulle vilja kalla en modern shintoistisk saga. Inte bara naturen är besjälad i skogen för vindgudar, blomsterandar, dryader med mera får också sällskap av en soffande, en bokande, dörrandar och annat oknytt. Bland dessa varelser lever pojken Soichiro som med hjälp av en bok där han får en stämpel varje gång han gjort en god gärning hoppas på att få en belöning när boken är full: Att bli en vindgud tillsammans med sin älskade Shinako.

Som varje gång jag skriver om Aomanjuskogen måste jag nämna likheten med en dröm, en berättelse som inte riktigt är fast förankrad i den verkliga världen, trots att tonen i berättandet är mycket prosaiskt. Att det är en förunderlig och fantastisk värld serien utspelas i betonas aldrig utan alla karaktärerna tar det som den naturligaste sak som helst. Med andra ord, precis som i en dröm ifrågasätts aldrig det som sker och det är aldrig någon som blir förvånad.

Det är en väldigt behaglig känsla att läsa Aomanjuskogen, med det lugna tempot och där så gott som alla karaktärer är synnerligen godmodiga med vissa enstaka undantag som Nowaki, en annan vindgud. Men inte ens Nowakis ”ondska” känns som genuin; det är mer att han inte riktigt förstår skillnaden på gott och ont. Han är en gud så den typen av mänskliga värderingar är främmande för honom och därför handlar som ett obehagligt bortskämt barn på det sätt som främjar enbart honom. Men ibland finns det dissonans-ackord i den gemytliga stämningen och det kan framkalla en och annan kall kåre längs ryggen; det är oväntat och därför än mer skrämmande.

Fortfarande kan jag sakna de fantastiska vyerna i Iwaokas Saturn Apartments eftersom hon är så suverän på att frammana gigantiska tomma ytor, men de sagolika miljöerna i Aomanjuskogen är inte långt efter. Jag är glad att Ordbilder föresatt sig att inte ge ut serier som redan finns översatta till engelska för jag tror det finns många som mig som (nästan) lika gärna läser på engelska som svenska; det är väldigt roligt att vi får chansen att läsa den här serien som jag annars antagligen aldrig skulle fått chansen att läsa 🙂

Iwaoka fantiserar vidare: Aomanjuskogen 2

Jag vet om det är höstmörkret som gör att jag blir sugen på att läsa Hisae Iwaokas serier men senast jag skrev om henne var  november 2011, och innan dess november 2010, och nu är det alltså dags igen. Orsaken är att Ordbilder Media förlags utgivning av Aomanjuskogen, Iwaokas senaste serie, kommit fram till bok nummer 2 (utgivningen ligger tätt i hälarna på den japanska där 3:an kom ut bara för någon månad sedan).

När jag läste första boken om Aomanjuskogen och dess invånare ynglingen Soichiro, lexikonkvinnan Momoka med flera skrev jag att den som Iwaokas andra serier var en bra och drömsk serie, men att den saknade det där lilla extra som gör att jag dessutom bryr mig om personerna. Men jag tror att jag nu måste ändra mig: I Aomanjuskogen 2 blir handlingen en gnutta viktigare än förut, och därmed också mitt engagemang i personerna. Det är fortfarande huvudsakligen en eterisk saga, men Soichiros kärlek till vindgudinnan Shinako känns nu mer på allvar.

Också Aomanjuskogen själv blir tydligare, och jag inser till exempel att det finns logik i de konstiga varelserna som lever i skogen: Vadhelst som kommer inom skogens gränser blir besjälat. Det må vara en kyckling som Gulis (utanför skogen är hon en vanlig höna, innanför en talande dito iklädd kläder), en lyckosten, eller för den delen en knapp som när den får chansen drar rövarhistorier om allt den sett. För att inte tala om det lilla blomsterfröet som högljutt protesterar mot Soichiros fasansfulla plan på att begrava det levande!

Om den första boken kändes som en dröm så visar den här att det också finns drömmar av mindre trevligt slag. Nowaki, vindguden som inte gillar Soichiro och Shinakos vänskap/kärlek, visar sig nu vara betydligt farligare, och berättelsen om sköldpaddan Professorn är bitvis riktigt kuslig. Min känsla är att Iwaoke efter att ha använt första boken till att presentera miljö och huvudpersoner nu kan ta sig tiden att både fördjupa och bredda, och det mår boken bra av eftersom det annars riskerat att kännas alltför mycket som den tidigare boken; det behövs lite sälta i längden.

Teckningarna är förstås lika bra som vanligt. Den här gången var det just sekvenserna med Professorn som var höjdpunkten, när Iwaokas vänliga och inbjudande stil plötsligt får ett stråk rejäl svärta i sig. Oväntat och bra!

Jag tycker att det kommer ut alldeles för lite manga på svenska, och framförallt sådana av hög kvalité. Det innebär att jag själv får läsa på engelska där det finns ett mycket större utbud. Därför är det verkligen roligt att Aomanjuskogen ges ut: Utmärkt serie, trevliga utgåvor där man valt att behålla de mycket vackra originalomslagen (och översättaren känns varmare i kläderna den här gången), sprillans ny i Japan, och trots det inte tillgänglig på engelska men väl på svenska 🙂

Mer sagor av Iwaoka: Aomanjuskogen

Det här är den tredje mangan av Hisae Iwaoka som jag läst, och hon förnekar sig inte: Liksom Saturn Apartments och Drömmarnas djup efterlämnar en läsning av Aomanjuskogen en känsla av att man halvt drömmande, halvt vaken har läst en berättelse som visserligen har en konventionell handling men där verklighetens logik är utbytt mot någonting annat. I Aomanjuskogen bor Soichi, en pojke, Lilje, en flicka/blomma, Momoka, en uppslagsboksande, två dörrar, och en hel del annat i en liten stuga. Vad de gör där och varför de är där? Det visar sig allteftersom, även om det inte är säkert att man blir så mycket klokare bara för att de berättar sin bakgrundshistoria för någon.

Vi får se hur en höna vid namn Gulis förirrar sig in i skogen (att hon då plötsligt från att ha varit en vanlig höna får kläder på sig och börjar prata ges aldrig någon förklaring; det bara är så) för att få hjälp att hitta sin mamma (en hund); hur en pojke som vill återuppliva en stengud kastar in stenen i skogen och sen följer efter själv och vad som då händer; vad en oälskad vindgud kan ta sig för när han blir arg. Det som (svagt) knyter ihop allting är att Soichi, pojken, vill fylla i en bok med stämplar från de som fått hjälp av honom (stämplar är viktiga i Japan och används exempelvis i sammanhang där vi skulle använda oss av en namnteckning). Skälet till att han vill få boken fylld får vi reda på efter ett tag, men jag misstänker att det inte kommer visa sig vara så viktigt egentligen i senare volymer.

För precis som med Iwaokas andra serier så känns det som om Aomanjuskogens huvudsakliga syfte är känsloläget snarare än ”Vad hände sen?”-berättelser. Avsaknaden av förklaringar är ingen brist i manuset utan snarare avsiktligt för att få det att kännas som en saga, precis som man i folksagor aldrig får en förklaring på hur en varg kan tala, eller hur en människa kan förvandlas till en igelkott bara sådär. Iwaokas teckningar är lite i samma stil: De är inte fyllda av realistiska detaljer och hårda kanter, och är istället inbjudande, vänliga men ibland skrämmande när det krävs.

Jag gillar verkligen Iwaokas serier. De är avkopplande med sin stillsamma berättarstil och sitt lika stillsamma tempo. Ibland ser man hur manga beskrivs som hyperenergisk och närmast skrikig, och även om det definitivt finns mycket manga som den beskrivningen passar in på (och det är inte menat som ris, serier som Eyeshield 21 kan vara precis vad jag känner för att läsa ibland) så är bredden så mycket större, vilket Iwaoka är ett bra exempel på. Det jag kanske saknar hos henne är den där sista lilla gnistan som gör att jag också känner för karaktärerna själva. Det gör att jag gärna tar upp en bok av henne när andan faller på, men personerna fastnar inte riktigt i minnet. Precis som drömmar, för den delen; när jag vaknar efter en stark dröm är det känslan och stämningen som lever sig kvar, inte drömmens exakta innehåll.