Mer sagor av Iwaoka: Aomanjuskogen

Postat den

Det här är den tredje mangan av Hisae Iwaoka som jag läst, och hon förnekar sig inte: Liksom Saturn Apartments och Drömmarnas djup efterlämnar en läsning av Aomanjuskogen en känsla av att man halvt drömmande, halvt vaken har läst en berättelse som visserligen har en konventionell handling men där verklighetens logik är utbytt mot någonting annat. I Aomanjuskogen bor Soichi, en pojke, Lilje, en flicka/blomma, Momoka, en uppslagsboksande, två dörrar, och en hel del annat i en liten stuga. Vad de gör där och varför de är där? Det visar sig allteftersom, även om det inte är säkert att man blir så mycket klokare bara för att de berättar sin bakgrundshistoria för någon.

Vi får se hur en höna vid namn Gulis förirrar sig in i skogen (att hon då plötsligt från att ha varit en vanlig höna får kläder på sig och börjar prata ges aldrig någon förklaring; det bara är så) för att få hjälp att hitta sin mamma (en hund); hur en pojke som vill återuppliva en stengud kastar in stenen i skogen och sen följer efter själv och vad som då händer; vad en oälskad vindgud kan ta sig för när han blir arg. Det som (svagt) knyter ihop allting är att Soichi, pojken, vill fylla i en bok med stämplar från de som fått hjälp av honom (stämplar är viktiga i Japan och används exempelvis i sammanhang där vi skulle använda oss av en namnteckning). Skälet till att han vill få boken fylld får vi reda på efter ett tag, men jag misstänker att det inte kommer visa sig vara så viktigt egentligen i senare volymer.

För precis som med Iwaokas andra serier så känns det som om Aomanjuskogens huvudsakliga syfte är känsloläget snarare än ”Vad hände sen?”-berättelser. Avsaknaden av förklaringar är ingen brist i manuset utan snarare avsiktligt för att få det att kännas som en saga, precis som man i folksagor aldrig får en förklaring på hur en varg kan tala, eller hur en människa kan förvandlas till en igelkott bara sådär. Iwaokas teckningar är lite i samma stil: De är inte fyllda av realistiska detaljer och hårda kanter, och är istället inbjudande, vänliga men ibland skrämmande när det krävs.

Jag gillar verkligen Iwaokas serier. De är avkopplande med sin stillsamma berättarstil och sitt lika stillsamma tempo. Ibland ser man hur manga beskrivs som hyperenergisk och närmast skrikig, och även om det definitivt finns mycket manga som den beskrivningen passar in på (och det är inte menat som ris, serier som Eyeshield 21 kan vara precis vad jag känner för att läsa ibland) så är bredden så mycket större, vilket Iwaoka är ett bra exempel på. Det jag kanske saknar hos henne är den där sista lilla gnistan som gör att jag också känner för karaktärerna själva. Det gör att jag gärna tar upp en bok av henne när andan faller på, men personerna fastnar inte riktigt i minnet. Precis som drömmar, för den delen; när jag vaknar efter en stark dröm är det känslan och stämningen som lever sig kvar, inte drömmens exakta innehåll.

»

  1. Köpte boken på bokmässan och läste igenom lite senare. Jag tycker verkligen din recension gör den rättvisa, det är lite som att läsa en dröm, precis som Drömmarnas Djup. Är riktigt glad att Ordbilder Förlag ger ut så många kvalitétsmanga som visar just bredden i de japanska serierna (för att inte tala om serierna från de andra länderna som de ger ut).

    Gilla

  2. Ping: Iwaoka fantiserar vidare: Aomanjuskogen 2 | Serienytt.se

  3. Ping: Iwaoka fantiserar vidare: Aomanjuskogen 2 « Simon säger

  4. Ping: Höstsagor: Aomanjuskogen 3 | Simon säger

  5. Ping: Höstsagor: Aomanjuskogen 3 | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s