Teoretikern i praktiken: Zot!

Postat den

Lite gamla independent-superhjälteserier från 80-talet, någon? Det kanske inte låter så värst spännande, men Scott McClouds Zot! är en mycket intressant serie av flera anledningar.

Till exempel är det den enda längre serie han gjort och för den som läst hans serieteoretiska böcker som Understanding Comics med flera kan det vara underhållande att se hur en McCloud-serie ser ut i praktiken. Och visserligen är Zot! gjord innan han började skriva om seriernas byggstenar, men likafullt finns det mycket som passar utmärkt in i det senare teoribygget.

Zot! en mycket rättfram och rak serie. Med det menar jag att det i princip helt saknas subplotter, bihandlingar och så vidare; all fokus är på huvudhistorien. Teckningarna är också enkla och tydliga; det finns ingenting experimentellt i dem. Det här matchar McClouds teoretiska böcker där min klara känsla är att även om han uppskattar alla slags serier så dras han till det ikoniska snarare än det komplicerade, och Zot! ger syn för sägen.

Enkelt beskrivet kan man dela in Zot! i tre olika eror; det är inte min idé utan McClouds egen:

Nummer 1-10 liknar mest av allt en Kapten Marvel-historia av C.C. Beck-historia i modern (nåja, numera halvmodern) tappning: Småhumoristisk, enkla linjer, platt färgläggning (och en hjälte med röda trikåer och en gul blixt på bröstet!), med små uppfriskande skvättar av fånerier. McCloud snuddar vid en del tyngre teman, men det är aldrig någon tvekan om att det goda humöret är det allra viktigaste.

I och med nummer 11 och fram till avslutningen med nummer 36 går tidningen över till svart-vitt, och Kapten Marvel-inslagen minskar. Idén bakom hela serien är att Zot lever i en mer eller mindre perfekt kopia av Jorden (parallella världar, som i så gott som alla superhjälteuniversum alltså) så som man förr fantiserade om att den skulle bli; andra världskriget inträffade aldrig eftersom alla blev så avskräckta för krig efter det första; rasism existerar inte; allt är frid och fröjd ungefär som i Jetsons. Nummer 11-27 fokuserar på skurkarna i Zots värld, där de representerar olika framtidsvisioner som gått lite snett (robottisering, datorisering, mm). Skurkarna är nu mer realistiska och farligare, och McClouds teckningar genomgår samma förändring med skuggtoner och mer svärta. De fåniga inslagen blir färre även om de aldrig försvinner helt; som exempel avslutas ”The Villain Stories” med en tvådelars episod vars existens berättigas av en insändarsidetävling där läsarna kan välja vem de helst vill se få en paj kastad i ansiktet på… Så, den ökande realismen till trots är det fortfarande en feel good-serie.

De två första erorna är bra underhållning, men det är ändå tveklöst så att utan den sista skulle serien nog vara bortglömd idag, och den skulle inte finnas att köpa i nyutgåvor (för närvarande finns en fet bok med nummer 11-36 samlade; den första färgeran får man leta upp äldre utgåvor om man vill få tag i den). För i och med den tredje delen, de så kallade ”Earth Stories”, lyfter serien flera snäpp och blir något av det bästa som gjordes i USA på 80-talet. IMHO, förstås 🙂

Handlingen förflyttas nu till vår Jord efter att Zot blivit strandsatt här tillsammans med sin (ev.) flickvän Jenny som kommer härifrån (första numret av Zot! startar med att Jenny är uttråkad hemma när Zot plötsligt gör ett besök i vårt universum). Superhjälteinslagen försvinner helt, och istället koncentrerar sig McCloud på att skildra Jenny och hennes vänner; Zot själv står inte i centrum längre, och hans roll blir mer av iakttagarens och ibland katalysator.

Om jag skulle räkna upp de ämnen som avhandlas skulle det låta som en äckligt präktig serie (sexualitet, tonårsångest, utanförskap, …) men McCloud ger få eller inga svar; det är frågorna som är det viktiga. Och känslor; det händer ingenting dramatiskt här överhuvudtaget om man tittar på det yttre skeendet eftersom det är det inre som står i fokus. McCloud är utan tvekan en sentimentalist av stora mått, men utan att någonsin förfalla till känslopjunk.

Som nog framgår är jag mycket förtjust i Zot!, och det är en serie jag läst om många gånger (och nu igen, som synes). McCloud är inte den bästa tecknaren i världen; framförallt har han ibland problem med figurteckningen. Han är inte heller den bästa manusförfattaren; jag tror att han avslutade Zot! precis i rätt tid, innan den började gå på tomgång. Att föreställa sig fler Zot!-serier när han väl lyckats komma tillbaka till sin egen värld är svårt då det känns som en serie som växt ifrån sitt ursprung som en enkel superhjälteserie och istället blivit något helt annat, även om en kortare webb-serie med Zot han gjorde år 2000 inte var så dum (finns att läsa här).

Men jag saknar McCloud som serieskapare. Understanding Comics var en närmast nödvändig bok, men de senare böckerna är inte i närheten av lika bra. Jag hoppas fortfarande att han en dag ska börja göra vanliga serier igen på allvar, och inte bara kortare inhopp som det blivit de sista decennierna.

PS. En sak saknas tyvärr i samlingsboken av Zot! jag nämnde ovan: Matt Feazells version, The Adventures of Zot! in Dimension 10 1/2, publicerades i varje nummer av Zot! fr.o.m. nummer 11. Det är en fantastisk version av huvudserien i stickfigurformat, och om huvudserien ibland är fånig är 10 1/2-versionen än mer underbart fånig. Så om ni vill läsa den också, vilket jag starkt rekommenderar, så får ni antingen försöka leta reda på lösnumren, eller snoka upp de sidorna på nätet 😉 DS.

»

  1. Earth Stories är väl kanske en miljon gånger bättre än era 1 och 2, men de två första erorna är också otroligt bra och jag läser dem med glädje om och om igen. Jag älskar åttiotalsserier och Zot! är bland det bästa.
    Håller inte med om att han inte experimenterar med teckningen, t.ex. olika sätt att rita ögon för alla karaktärer.

    Gilla

  2. Det finns också »Hearts and Minds«.

    Gilla

  3. Visst är den bra; går att läsa om ofta!

    Du har alldeles rätt, jag uttryckte mig dåligt. Vad han inte gör är formexperiment, à la Chris Ware, men han varierar sin egen stil mycket. Från den enkla starten till mer skrafferingar när han går över till svart-vitt för att sedan i slutet ha återgå till en lite enklare stil igen (men inte lika enkel som den första).

    Det är synd att den där feta nyutgåvan inte har med de första färgnumren för en stor del av behållningen är hur mycket McCloud utvecklas med tiden. Jag gillar sånt, och det finns serier / böcker / filmer / tv-serier som genomsnittligt bara är sisådär som jag ändå tagit mig igenom flera gånger bara för den där korta, perfekta upplevelsen, som blir så mycket bättre i kontrast med det tidigare. Men det där har jag redan skrivit om, så det tänker jag inte tråka ut dig med igen 😉

    Gilla

  4. Ja, och inte bara hur Scott utvecklas utan även, och det här låter kanske lite töntigt, hur Zot och hans vänner utvecklas.

    Gilla

  5. Jupp; Zachary är en tusan så mycket intressantare person i slutet än i början, och till och med Butch glimrar till i de sista numren. Bravo, Mr McCloud!

    Gilla

  6. Ping: Scott McCloud gör serier igen: The Sculptor | Simon säger

  7. Ping: Scott McCloud gör serier igen: The Sculptor | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s