Ser man på, det dök upp på svenska till slut, det senaste Spirou-albumet, signerat Fabien Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar). (OK, lite många kommatecken i den meningen men sånt händer.)
Innehållet visade sig vara en direkt uppföljning på boken innan, Zarkonerna anfaller, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att när den slutade var staden Champignac och även grevens slott lagt i ruiner efter att Zafirs senaste uppfinningsförsök inte gått som det var tänkt. I Den mörka sidan av Z får vi se vad det var han egentligen ville åstadkomma och det är storvulna planer; faktiskt så storvulna att han sett sig tvungen att bli sponsrad av andra.
Zafir var en intressant figur redan i Franquins första album som introducerade honom. Här fanns en person som inte passade in i det vanliga mönstret god/ond som alla andra gör; Zafir är inte ond i sig för även om han hjärntvättar sina underhuggare är det egentligen bara för att han är så fascinerad av sina vetenskapliga teorier och försök. När han dök upp i Zarkonerna anfaller för att ”låna” några av grevens substanser var det återigen för att han var så fixerad vid sina försök att han aldrig reflekterade över det moraliska i att stjäla från greven, och som titeln antyder fortsätter Den mörka sidan av Z att belysa Zafirs karaktär.
På många sätt är Zafir en spegelbild av greven: Båda låter ibland sin uppfinningslusta leda dem in på tvivelaktiga vägar, men där greven ändå presenterats som att han håller sig på det godas sida har Zafir istället en tendens att hamna på det ondas (som när Ricke använder sig av Zafir för sina egna planer). Det intressanta med Vehlmann & Yoanns Spirou-serier är att greven nu kritiseras mer än förut och t o m jämställs med Zafir. I Zarkonerna anfaller skäller Spirou ut båda två för att de är så obetänksamma, och i flera av Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-böckerna syns samma drag av att man poängterar mer av de mörka sidorna av grevens påhittighet.
Men även om jag gillar den allvarligare grundtonen i Vehlmann & Yoanns Spirou är allt inte bra. Humorinslagen är visserligen inte tråkiga men liksom i andra serier jag läst av Vehlmann har han svårt att hålla ihop en längre historia. Det blir för spretigt, med scener som saknar ett naturligt flyt mellan varandra, och bihandlingar som känns slumpartat inslängda. Vehlmann har bra idéer och hanterar detaljer galant (som exempelvis hur man får in den hopplöse Spip i handlingen), men den längre narrativa strukturen har han problem med. Han har också en tendens att småfuska: Om han vill ha med t ex en scen där det krävs att någon klarar sig utan rymddräkt på månen så slänger han in en kort deus ex machina-förklaring, istället för att få in det på ett naturligare sätt i handlingen. Det är på intet sätt en katastrof eftersom hans Spirou-manus är bland de bästa efter Frranquins, men det går ändå inte att undvika att notera eftersom så mycket annat är så bra.
Yoanns bidrag är däremot utan skavanker. Liksom i det förra albumet är det främst i miljöskildringen han triumferar: I Zarkonerna anfaller var det en märklig djungelvärld med muterade växter och djur, medan det här handlar om en ödslig månyta. Riktigt bra!
Jag hoppas att Egmont kommer fortsätta med sin Spirou-utgivning men jag är ärligt talat inte optimistisk. Visst är serien bra men jag undrar hur det är med det ekonomiska. Förutom Spirou och Lucky Luke ges i princip inga fransk-belgiska serier av den här sorten ut längre, och framförallt inte med ett så lågt pris. Om man jämför med Danmark där man också får översatt Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-serien har Egmont gett upp; det är det lilla förlaget Cobolt som nuförtiden står för nya Spirou-album, och de prissätts på ett helt annat sätt där det här albumet är ungefär 3 gånger dyrare än det svenska. Själv ser jag hellre att albumen blir dyrare men att de ändå översätts istället för att de inte kommer ut alls.
Men jag kan ha fel; Den mörka sidan av Z har ju faktiskt kommit ut här. Så köp den och visa för Egmont att det finns en marknad så kanske vi kan få se fler titlar i framtiden också 🙂
Simon säger 
En reaktion till “Den mörka sidan av Z”