Den mörka sidan

Den mörka sidan är en i raden av försök att göra vad man skulle kunna kalla en  västerländsk manga och för en gångs skull ett lyckat sådant. Manusförfattaren Sylvain Runbergs (som också står bakom bland annat den trevliga sf-serien Orbital) berättelse om ett alldeles vanligt japanskt kontor med alldeles vanliga arbetare undviker exotiseringen som man ser alldeles för ofta när västerlänningar ska skildra Japan; det här är bara en berättelse om en man, Satoshi, och en kvinna, Mayumi, som jobbar tillsammans och som dessutom har en hemlig affär, mannens äktenskap till trots. Att det hela utspelar sig i Japan betyder bara att vissa detaljer är annorlunda mot exempelvis Sverige (som en del kontorsrutiner, boendeformer osv), men inte att människorna skildras som underliga, främmande, bitvis oförståeliga.

Och det är väldigt skönt för jag är rejält trött på alla filmer/böcker/serier som är så otroligt förtjusta i att framhålla just det exotiska; det känns som om många tar chansen eftersom Japan är ett välmående samhälle och därför behöver man inte (enligt viss logik) bekymra sig om hur människorna där framställs utan man kan vara hur fördomsfull som helst…

Ok, tillbaka till serien efter det lilla sociologiska utfallet/gnället!

Att jag kallar serien för ”västerländsk manga” beror inte på att den utspelar sig i Japan utan istället på hur annorlunda presentationen är. Det märks mest i de många helt ordlösa sidorna och det lugna tempot. Den här boken på 156 sidor har en handling som skulle kunna sammanfattas på sisådär två meningar och det menar jag som beröm eftersom det är mycket avkopplande med det lugna tempot. Och även om det inte händer mycket på ytan så försiggår det en hel del under densamma, där förutom relationen mellan Satoshi och Maymui även den förres relation till sin fru och dotter och den senares med sina skilda föräldrar står i centrum. Framför allt gillar jag Satoshi som karaktär: Han är hittills (det här är första boken av två där den avslutande delen kommer på svenska i vår) en rätt svårförståelig men komplex och otroheten till trots positivt skildrad människa. Det ska bli intressant att se vad som händer i nästa bok.

Olivier Martin står för teckningarna som också förtjänar beröm. De svartvita blyerts- och tusch-teckningarna (tror jag, jag är inte så bra på att identifiera tekniker) är mjuka men precisa och mycket stämningsfulla. Martin är också skicklig på att ge uttryck för små inre känsloväxlingar vilket behövs, med tanke på den sparsamma texten.

Sammanfattningsvis är Den mörka sidan en ovanlig mix av franska och japanska influenser som klarar av balansgången med den äran som jag är glad för att förlaget Ordbilder översatt till svenska. Då och då kommer jag att tänka på Jiro Taniguchis serier och det är enligt mig ett högt betyg men det slutgiltiga omdömet får vänta tills dess att avslutningen kommit ut. Jag ser fram emot det 🙂