Asterix och det stora loppet

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare 😦 När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kushiter vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kushiterna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

• Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
• Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat 🙂
• Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst 😦
• Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!