Framtidens arab 3: Conan Barbaren

I Framtidens arab 3 – En barndom i Mellanöstern (1985-1987) är Riad nu sju år gammal och han börjar finna sina egna intressen. Exempelvis de fåtaliga hyrfilmer på Betamax som finns tillgängliga i Homs dit Riads familj ibland beger sig på besök från sitt hem i den lilla byn Ter Maaleh. Favoritfilmen framför alla blir Conan Barbaren som Riad tillsammans med några vänner fascineras av, och som deras lekar sedan inspireras av.

I de tidigare böckerna har Riad mest drivit med i vad som händer: Familjen flyttar, han tas med till olika släktingar vars barn han ska leka med, börjar skolan. Det mesta är för honom ganska oförståeligt och han uppmärksammar vad som händer men agerar sällan själv. Men här i den tredje boken börjar han bli mer vuxen, en som själv kan styra över vad han ska göra och vem han ska träffa. Åtminstone ibland; som sjuåring är det förstås föräldrarna som bestämmer det allra mesta men lille Riad börjar nu framstå som en egen individ snarare än som ett tillbehör till föräldrarna.

Conan-episoden är ett tydligt exempel på det: Ingenting tyder på att föräldrarna har en aning om Riads fascination över filmen och den roll den spelar i hans lekar. Riad har ett eget liv, skilt från föräldrarna, någonting som startade redan när han började skolan och som nu accentueras än mer. Detsamma märks när Riad upptäcker att pappans fruktodlingar utsätts för sabotage av några andra barn i byn. Han berättar inte om det för pappan; han är orolig för hur denne ska reagera och vill skydda honom från oro och besvikelser. Med andra ord har han börjat inse att andra människor har sina egna liv och känslor som han måste tänka på. Riad har kort sagt blivit äldre och mognare 🙂

I övrigt är mycket sig likt. Mamman blir mer och mer frustrerad över det begränsade livet hon för i Ter Maaleh, där hon inte kan jobba eller över huvud taget göra någonting annat än vara fru och mor, både av kulturella skäl och för att hon inte kan språket. Och apropå språket och Riads mognad: Här finns ett flertal scener där det pratas arabiska när man (dvs Riads pappa och släktingar) diskuterar familjen Sattouf där både Riad och mamman är med, och det blir tydligt att Riad nu förstår vad det innebär för henne att hon inte kan förstå vad som sägs (och pappan är givetvis inte intresserad av att översätta för henne).

Fadern fortsätter att försöka knyta band till inflytelserika personer i omgivningen; det är någonting samtidigt sorgligt och patetiskt över hur desperat han kastar sig över varje tillstymmelse till chans att klättra uppåt på samhällsstegen. Han fortsätter också att slitas mellan sitt som han ser det moderna jag, det som inte är religiöst, och det jag som ändå tycker att gamla traditioner kan vara bra att bevara. De snabba kasten mellan de två har vi sett förut, men här bränner det till än mer när han en dag offentligt bryter ihop och Riad (och vi läsare) får se hur plågsamt det är för honom att han inte kan förena de två sidorna:

Överlag fortsätter Sattoufs tydliga linje att inte kommentera utan bara skildra sitt liv rätt upp och ner att triumfera; han lyckas förträffligt med att aldrig ens antyda att serien är någon slags universal beskrivning av vare sig Syrien eller Frankrike (där ett kapitel i slutet av boken utspelar sig, och precis som förut känns det lika absurt som någonsin Syrien gör för Riad). Det finns en del kritiker som anser att Framtidens arab bidrar till nidbilden av araben som ”den andra”, men jag skulle säga att det inte är en brist hos Sattouf utan snarare en brist hos kulturvärlden: Hur många andra skildringar från de här delarna av världen uppmärksammas här, och skulle en självbiografi från exempelvis Tyskland på samma sätt anses utgöra en fullödig presentation av allt som Tyskland och tyskar är?

Framtidens arab är en alldeles strålande barndomsskildring, helt oavsett att den råkar utspela sig till stora delar i länder som jag inte har så mycket kunskap om. Det senare gör onekligen att jag lär mig en del om livet i de länderna men jag är mycket medveten om att det jag ser är Riad Sattoufs erfarenheter och inga andras. Och fascinerande erfarenheter är det; de två scener som jag tycker är starkast i den här boken är dels omskärelsen i Syrien, dels kattungarna i Frankrike; jag är glad att det var någon annan än jag som var med om de båda och att det var någon som kunde berätta om dem för mig istället 😉