Ralph Azham är tillbaka: Black Are the Stars

10 år har det gått sen jag läste den första boken (av tolv totalt) av den engelska översättningen av Lewis Trondheims Ralph Azham, Why Would You Lie to Someone You Love?, så man kan lugnt säga att jag väntat ett tag på fortsättningen. Förlaget som då gav ut serien, Fantagraphics, utlovade och utannonserade fler volymer (jag kollade igenom mina mail och såg att jag till och med beställt bok två från dem), men det blev inga fler efter att Fantagraphics redaktör och översättare, Kim Thompson, avlidit.

Nu har förlaget Papercutz, som förutom nya serier också översätter klassiska europeiska serier som Asterix/Smurfarna/Johan och Pellevin, tagit sig an serien och samlat ihop de första tre albumen till en tjock bok: Black Are the Stars. Det första albumet ingår såklart också här, i Kim Thompsons översättning, men det gör mig ingenting att jag nu har det i två exemplar om det är priset jag får betala för att få läsa album två & tre. Det här är nämligen en serie där Trondheim är i högform men där han också utmanar sig själv: Den är rolig, som så gott som alltid när det gäller hans serier, men trots att den grafiskt ser i princip likadan ut som hans andra och mer kända fantasy-serier, Dungeon, är det här en mycket allvarligare och mer emotionellt komplex berättelse. Redan när jag läste den första delen noterade jag att den var allvarligare i tonen, men nu efter att ha läst mer av serien är det ännu tydligare att när Dungeons karaktärer aldrig är hundra procent goda eller onda är de det i ett humoristiskt syfte, medan de här är det för att komplicera bilden av världen.

Ta huvudpersonen, Ralph Azham, som exempel. Han har en fruktansvärd uppväxt som utfrusen och mobbad av alla i byn, och har därför blivit något av en anarkist, både till utseende och personlighet. Han är cynisk på ytan, när det verkligen gäller har han empati, men de ibland fruktansvärda handlingar han utför (som att använda en baby som med största säkerhet kommer mördas som avledande manöver) sätter inte så djupa spår i honom , därtill är han alltför känslomässigt skadad.

Om man läser noggrant, och det måste man göra med Trondheims serier eftersom han sällan skriver ut förklaringar till vad som händer/sägs och han älskar att inkludera vad som först verkar vara oviktiga detaljer som sen visar sig vara absolut nödvändiga att komma ihåg för att hänga med i vad som händer, så är i princip alla karaktärer i den här serier gravt traumatiserade: Ralph själv, hans familj, de vänner/bekantskaper han finner längs vägen har alla råkat ut för saker som präglat dem för livet. Och det är inte så konstigt när man lever i en värld där magi existerar och monster finns överallt; magin är helt oförutsägbar och som försvarsmekanism mot en värld där du plötsligt kan slitas i stycken av andar / nudda någon som åldrar dig många år på någon sekund / förtäras av monster som dyker upp ur tomma intet är en snudd på psykopatisk känslokall personlighet helt rimlig 😉

Men som sagt, tro inte att det här är en serie som gör läsaren deprimerad och nedstämd. Humorn, om än ofta galghumor, finns det gott om, och Trondheim är i mitt tycke suverän på det här slags berättandet med en historia som bara flyter på. Den här gången har däremot det hela en tydligare riktning för där själva poängen med till exempel Dungeon-sviten är att det inte är en klassisk fantasyserie med en tydlig början → hjältedåd → slut så verkar Ralph Azham anamma den strukturen. Må vara med en hjälte som om än inte en antihjälte ändå inte precis är någon Conan 🙂

Till sist, lite fysisk-utgåva-kommentar: Fantagraphics första bok var av någon anledning i halvformat, dvs varje sida i det franska albumet hade delats mitt på varpå boken blev låg och bred; varför de gjorde så vet jag inte, med tanke på att de franska albumen såg helt normala ut. Den här gången har boken de vanliga proportionerna, men tyvärr är formatet samma lilla format som de ursprungliga amerikanska Dungeon-böckerna (de publiceras nu i större format). Det är ingen katastrof men jag skulle gärna sett ett större format, och för den delen också ett mindre blankt papper. Med andra ord är det ingen perfekt utgåva, men låt inte det stoppa er från att läsa en riktigt underhållande serie av en mästare.