Nästan allt talar emot Uru Akabes fem volymer långa serie vad gäller chansen att jag skulle gilla den: Psychobabble, virtuella världar som inkräktar på vår egen, en himla massa prat om AI, och en ofta mycket rörig handling där coolhet är viktigare än läsbarhet. Men baske mig om inte Akabe lyckas få det hela att huvudsakligen fungera ändå. Fokuset är på de fyra äventyrare som är de absolut bästa i datorspelet Planet, en virtuell värld med inslag från vår men betydligt mer våldsam, där de fyra bildat en mysig liten pseudo-familj som trivs tillsammans. Det visar sig snart att i verkligheten tillhör de också samma familj, men eftersom den familjen är helt alienerad visavi varandra efter att föräldrarna kraschat vet de inte själva om det. Så starka känslor när det hela bit för bit uppdagas, och ännu mer så när spelet börjar läcka in i verkligheten med katastrofala följder, och att det är pappan som är ansvarig för det hela.
Det är gott om klyschor i serien och känslouppvisningar à la det mer extrema är självklara inslag. Med andra ord är det risk för att det blir för mycket, men Akabe lyckas faktiskt hålla balansen mellan överdriven melodram och genuint känslosamma reaktioner. Dvs, oftast, och det är gott nog för mig i det här fallet, men så kan jag eventuellt vara lite avtrubbad efter att ha läst så många serier där det blir skrattretande när känslorna överdrivs.
Därmed inte sagt att det är ett mästerverk, långt därifrån, men som en serie som tangerar isekai-genren utan den genrens vanliga brister, och som en serie som satsar allt på ett kort, att från första sidan långsamt öka trycket till slutet, fungerar den oväntat bra faktiskt!
Simon säger 
En reaktion till “Minimangarecensioner: Good Night World”