Bug 3: Mer Bilal

En kort blänkare blir det idag om Enki Bilals serie Bug vars tredje del kom ut för några månader sedan. Att det blir ett kort inlägg beror på ungefär samma sak som att det tog ett tag innan jag läste boken: Den fortsätter helt enkelt på samma sätt som de första två delarna, dvs med en historia som inte är särskilt spännande eftersom den helt bygger på att man uppskattar en serie vars skapare verkar sätta en ära i att dekonstruera allt vad spänning är, och som man därför behöver vara på humor för att läsa.

Med andra ord, Kameron Obbs odyssé fortsätter i en värld som faller samman. Det är inte bara att all digital teknik slutat fungera, med Obb som den enda som kan på ett närmast gudalikt sätt använda den, utan det beror minst lika mycket på det sammelsurium av politiska grupperingar som slåss om makten. Alla grupperingar verkar lika avskyvärda ock sekteristiska, och det samma gäller de politiker och and makthavare som vi får se som varierar från maktgalna diktatorer till som bäst cyniska våldsverkare som kanske, eventuellt, mycket tveksamt kan sägas vilja människors väl.

Det är alltså en hopplös värld där det ter sig meningslöst att ens försöka ändra någonting eftersom alla ändå är lika goda kålsupare, en världsbild som jag måste säga känns som om den ligger obehagligt nära en del länder i vår närhet där likgiltigheten inför vad de styrande tar sig till ses som höjden av intelligens eftersom det inte spela någon roll vad man gör, och att man därför inte har något ansvar för vad som händer i landet.

Så nej, jag är inte så förtjust i den här serien, och jag har blivit mindre förtjust i den allt eftersom. Den underliggande cynismen tycker jag är att göra det alldeles för lätt för sig som författare; att enbart säga att alla bara tänker på sig själva och att ingen någonsin menar väl känns väldigt tonårsdramatiskt, sådär lite chict världsvant. Som jag skrivit förut om Bilal är det svårt att inte läsa in hans erfarenheter från Jugoslaviens sönderfall, med de olika etniska grupperingarna som stred på grund av ständigt mer svårförståeliga oenigheter om vem som gjorde vad mot vem för hundratals år sedan, men jag skulle önska att om hans strävan är att skildra ett krig där det inte går att sympatisera med någon och att casus belli åtminstone för utomstående helt saknas så skulle analysen bli åtminstone en gnutta djupare än att alla suger.

Bilal gör det också alldeles för enkelt för sig när han introducerar karaktärer eller händelser på en höft för att sedan ignorera dem igen, utan förklaring, som när huvudpersonens dotter iklär sig en mask på en sida, inklusive prat om hur denna ska hjälpa henne att undgå upptäckt, för att nästa gång hon dyker upp har hon den inte längre på sig med motiveringen att hennes far inte gillade den och att det är lättare att smälta in ikläd en slöja. Varför scenen med masken ens finns med är mycket oklart. Liknande saker är som kvinnan som faller ner från 47:e våningen för att sedan omedelbart dyka upp igen; onekligen i en rullstol och en del småsår, men med tanke på att det inte ens gått ångra dagar mellan scenerna göra det hela smått löjeväckande, som om inte ens Bilal själv bryr sig så mycket om logiken eller konsekvenserna av det som sker.

Därför tycker jag klart bättre om serien när den ger sig av i andra riktningar, som vad det blåa molnet som nalkas Jorden egentligen är för någonting och vad utomjordingarna vill. I den här boken resulterar det i en del sidor som i princip enbart består av helsidesteckningar med en löpande inre filosofisk monolog från Obb, och även om det kan bli så flummigt att det närmast upphör att ha någon mening föredrar jag nog ändå de här sidorna 🙂

Spaaaaace

Ok, det blev visst inte så kort inlägg ändå, och då har jag inte ens nämnt teckningarna. Men de ser också ut som de brukar när det gäller nutida Bilal: Gråblått, lite småsuddigt/disigt, människor som ser ut som de skulpterats fram ur sten, och där föremål har konturer som ser ut som om färgerna fladdrar i vinden. När jag läste serien kom jag att tänka på en serie som är väsensfrämmande från den här vad gäller känsla och mål: Frank Miller och Bill Sienkiewiczs fantastiska Elektra – Assassin. Orsaken till det är att det finns teckningar där som kan påminna en smula om Bilals här; från helt olika utgångspunkter om hur man tecknar serier når de två tecknare ibland fram till enstaka teckningar som liknar varandra (flest färger his Sienkiewicz förstås, likaledes mer skärpa). Inte mycket och nog mest en slump att jag råkade associera till EA, men ändå 😉

Kan köpas bl.a. här:

Bug 2: Bilal jagar vidare

Det är lustigt hur det slumpar sig ibland. Som med en serieskapare jag egentligen inte funderat närmare över på många år, och som det sen blir tre recensioner om här på bloggen på mindre än ett år: Enki Bilal, den numera franska serietecknaren som jag första gången läste serier av på 70-talet, dvs nästan ett halvt sekel sedan, som fortsatt göra serier ända sedan dess. För en knapp månad sedan hade jag läst hans Monster, en tjock avslutad bok på engelska, och idag är det dags för del två av hans nyaste serie som är planerad att bli fem volymer lång, Bug.

En kort rekapitulering av vad som hände i volym ett: Hela världen kastas in i kaos när alla datorer och allt som har med dem att göra (förutom vissa kommunikationsmedel) en dag plötsligt upphör att fungera. Förutom all infrastruktur som inte längre kan användas har också all lagrad digital media förstörts, vilket gör att livsnödvändig kunskap inte längre kan hittas. Vad som förorsakat katastrofen är okänt, men allt tyder på att ett nyss upptäckt blått moln som insveper månen har med det att göra. Även ett återvändande rymdskepp från Mars där alla astronauter utom en, Kameron Obb, oförklarligt dör, är inblandad, vilket blir uppenbart när Obb vad det verkar har hela världens digitala kunskap tillgänglig i sin hjärna, tillsammans med en mystisk och växande blå fläck i ansiktet…

Den som läst Bilal-serier från de senaste decennierna lär inte blivit förvånad över hur serien sen utvecklar sig. Den första volymen slutade med en Kameron Obb som eftersöktes av i princip hela världen men själv var han mest fokuserad på att finna sin dotter Gemma som kidnappats av en radikal grupp som vill få kontroll över Obbs kunskaper. Här, i volym två, fortsätter Obbs resor genom en balkaniserad värld där alla befinner sig i ett evigt ställningskrig mot alla, och där nationsgränser i princip upphört att finnas till efter att varenda gruppering man kan tänka sig brutit sig loss och behärskar egna territorier: Demokratiska Republiken Nordöstkorea, Gibraltarkalifatet, neomarxistiska trotskijster, Yakuza Concept for Tokyo är bara några av dem.

Formellt sett är det olika serier, men egentligen känns det som om Monster, Bug och Coup de sang (den albumtrilogi Bilal skrev mellan Monster och Bug som finns att läsa på engelska i Heavy Metal) alla utspelar sig i samma värld. Vår värld, några år i framtiden, då alla våra synder som miljöförstörelse och politiska spänningar kommit ifatt oss, och en värld som jag inte kan låta bli att tro har inspirerats av Bilals eget liv, där Jugoslaviens sammanbrott i ett antal små nationalstater och efterföljande krig spelat stor roll. Det är en dystopisk värld där den enda framkomliga utvägen som inte innebär undergången verkar vara ett minskat fokus på det materiella och ett ökat på det andliga; ren religion verkar Bilal inte ha mycket till övers för, men mysticism är något betydligt intressantare.

Också grafiskt hör serierna ihop, med liknande färgskalor, arkitektur, teknologi och mode, och med en design med få rutor som ofta tar upp hela bredden av sidan. Andra detaljer, som de svarta textplattorna som indikerar plats & tid gör även de att serierna känns som en enhet snarare än två separata serier. Att sedan huvudrollsinnehavaren i både Monster & Bug är en man i medelåldern som har någonting som gör honom annorlunda än alla andra, och att hans personlighet också är i stort sett densamma i båda serierna (en smula distanserad från världen, och trots att världen håller på att gå under besynnerligt handlingsförlamad vad gäller att reagera på det men samtidigt mycket handlingskraftig vad gäller sina personliga förhållanden, dvs att leta rätt på barndomskamrater respektive leta rätt på dotter) gör att de båda i mitt minne flyter ihop en smula 🙂

Varför skriver jag så mycket om att Bilals senare serier liknar varandra så mycket? Skälet är att det nog är den tydligaste konsumentupplysningen jag kan ge: Om man läst någon av serierna jag nämnt och tyckt om den, så kommer man tycka om den här också. Bilals serier från 2000-talet är extremt idiosynkratiska, tecknade i en stil och skrivna på ett sätt som man kunde se tydliga spår av i även tidigare serier som 80-talets Gudarnas marknad & Lockfågeln, men som fulländats först det här seklet. Själv är jag inte helt säker vad jag egentligen tycker om serierna. Bilal har en del fascinerande idéer, som katastrof-scenariot i Bug, och den politiskt sönderfallande världen är intressant den med. Men som jag skrivit förut tycker jag inte Bilal får ut så mycket av manuset som han skulle kunna; saker som de politiska grupperingarna riskerar i Bilals händer att bara bli exotiska detaljer som i längden inte egentligen spelar någon roll. Så det får bli samma omdöme som Monster (såklart, eftersom serierna påminner så mycket om varandra): Jag uppskattar idéer, miljöer och stämning, men manuset saknar den där extra gnistan för min del.

Kan köpas bl.a. här:

PS: En liten konsumentinformationsanmärkning: En sida har råkat lite illa ut pga samtryck mellan Sverige och Danmark verkar det som; på sida 71 syns både dansk och svensk text samtidigt i de blå textplattorna. Det går att läsa svenskan så man missar inget, men en miss är det allt. DS.

Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt exempel på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här: