Innan Peter O’Donnell och Jim Holdaway tillsammans gjorde den första och definitiva versionen av klassikern Modesty Blaise samarbetade de på 24 episoder av en betydligt mindre klassisk serie: Romeo Brown. Romeo är en privatdetektiv men i ärlighetens namn en rätt usel sådan. Vad han är bäst på är att på något sätt se till att:
- Alla fall involverar minst en ung kvinna; helst flera, men garanterat en.
- De unga kvinnorna kommer att falla för honom, alternativt faller han för dem. Men båda sakerna händer aldrig samtidigt, så det är ett konstant jagande från endera hållet av den andra.
- De unga kvinnorna oundvikligen kommer bli av med så mycket kläder det bara går. Eftersom den här serien startade på 50-talet innebär det att gränsen går vid att visa bröstvårtor, sådana får absolut inte synas, men total nakenhet får mycket gärna antydas.
Och det är väl ungefär serien: Romeo får ett uppdrag som han sedan löser på något sätt, via diverse strippande, sängkammarfarsinslag, och intellektuellt arbete som allt som oftast utförs av någon annan än Romeo, ofta någon av de där unga kvinnorna. Humorn känns som en fattigmansversion av PG Wodehouse, där författaren O’Donnell kopierat intriger och överklassmiljö, men bytt ut Wodehouses underbart komiska språk mot fler skämt baserade på sex.
Kort sagt, det är en väldigt lökig serie (för att använda ett uttryck som känns passande för Romeo Brown), men som ändå är roande i all sin fånighet. Ibland är det roligaste att se hur O’Donnell kommer få in det där avklädda; ofta är det genom lättköpta intriginslag som shejker med haremsproblem, nudistklubbar, osv, men ibland blir det smått genialiskt. Min favorit är nog scenen i episoden The Admiral’s Grand-Daughter där Romeo och dotterdottern (sondottern?) ifråga måste spionera på en misstänkt tjuv som gömt någonting i ett båthus fullproppat med saker, så de bestämmer sig för att lura tjuven så han går dit för att kontrollera det stulna föremålet och spionera på honom när han tar fram det. Hur de ska övervaka vad som händer? Tja, det finns ju en kvinnlig naken galjonsfigur i båthuset, så varför inte låta dotterdottern klä ut sig till denna?
Men O’Donnell är inte den enda som inte når upp till samma kvalité som han senare gör i Modesty Blaise. Holdaway är inte heller han fulltränad, med teckningar som har en del av den känsla för svartvitt action som den senare serien har, men där anatomikunskaperna ibland helt lyser med sin frånvaro. Det är rätt slarvigt, men de senare episoderna stabiliserar sig och man kan börja ana vad som komma skall. Sen ska det också sägas att även om redan de första av Modesty-episoderna såg bra ut är det de senare som jag verkligen tycker om Holdaways teckningar i. Då har han finputsat sin användning av svarta block och tunna linjer och kombinerar det med mjukare och rundare linjer när det passar, och då ser det fantastiskt bra ut.
Så allt som allt är Romeo Brown en bagatell, men en ibland fascinerande sådan som en förövning till Modesty Blaise. Båda serierna innehåller fala damer och action, men tonlägena är ungefär så olika de kan bli. Som i den här avslutande strippen från The King of the Beatniks där Romeo Brown tappat minnet (en kliché om någon, och det finns det gott om i serien) och då misstas för en amerikansk beatnik-idol, och snabbt övertalas att han är densamma:
Simon säger 