Mister Wonderful

Det är dags för den tredje boken som samlar ihop en av New York Times serier från The Funny Pages där en artist i taget får göra en följetong på söndagarna. Förut har jag skrivit om Jasons Low Moon och Seths Jason Sprott, både med otvivelaktiga kvalitéer, och nu är det Daniel Clowes tur att försöka med Mister Wonderful.

Marshall är en medelålders man som är övertygad om att hans liv i praktiken är över: Efter ett kraschat äktenskap  har han inte haft en date på sex år, så när några av hans vänner ordnar en date med Natalie, en för honom okänd kvinna, ser han det som sin sista chans till någonting mera, ett meningsfullt liv. När serien öppnar sitter Marshall på ett café där han och Natalie ska träffas, och eftersom det är en Clowes-serie innebär det naturligtvis att det nu är dags för ångesten att sätta in: Kommer hon se okej ut? Är hon för gammal? Kommer hon att tycka att jag är tråkig/knäpp/ful/gammal/ointressant/pervers? Osv, osv går Marshalls tankar i oändliga cirklar.

När Natalie väl dyker upp fortsätter serien på samma sätt, och vi får följa Marshalls tankar om vad som händer snarare än att själva se vad som händer och vad de pratar om; rent grafiskt presenterar Clowes det genom vanliga pratbubblor för dialogen mellan Marshall och Natalie som klipps av av serierutornas gräns, eller delvis täcks av Marshalls tankar. Det är ett mycket effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i Marshalls liv snarare än i historien som utspelar sig eftersom det sällan ges tillfälle att själv få tolka vad som händer, och istället får vi hålla tillgodo med Marshalls tolkning.

Allteftersom dagen och kvällen lider visar det sig att båda två är människor av den knepigare sorten, och Natalie kanske mest så (men det kan förstås vara så att det är Marshalls tolkning snarare än någonting objektivt). Titelns betydelse blir också klarare: Marshall ser sig som den som kanske kan rädda Natalie från hennes problem, och därmed också rädda sig själv från tristessen och meningslösheten.

Som de flesta Clowes-serier är Mister Wonderful mer intellektuell än emotionell i sin presentation, trots att innehållet drivs helt av känslor. Kyligheten i teckningarna är den vanliga, och också stelheten, vilket gjorde att det till en början kändes som ytterligare en bok bland alla andra om deprimerade något äldre män i livskris som jag börjar tröttna på när det gäller serier (det känns som om alltför många av de nya amerikanska tecknarna som kom fram på 80/90-talet reagerar på samma tråkiga sätt på medelåldern, med cynismer, tristess och känslokyla). Jag tycker helt enkelt att läsa om genuint otrevliga & ointressanta personer är tråååkigt; det behövs någonting mera för att jag ska kunna engagera mig.

Men allteftersom inser jag att Mister Wonderful är någonting annat och betydligt bättre. Visst är Marshall på många sätt samma slags person som till exempel Clowes egen Wilson, men ändå finns det någonting behjärtansvärt hos Marshall: Hans fantasier om att vara Natalies vita riddare är inte bara ett spel, han vill henne verkligen väl för hennes egen skull, och det gör att jag kan relatera till honom och faktiskt bry mig om hur det går. Med andra ord, Marshall visar sig vara en riktig människa istället för en kliché, och det gör hela skillnaden mellan en kanske skicklig men ändå ointressant serie och en serie som jag definitivt kan rekommendera. Att Clowes sen också har vettet att då och då bryta av mot det repetitiva mönstret med små texttäta rutor med hjälp av helsidesbilder gör det bara ännu trevligare. En av Clowes bättre serier, på min ära! 🙂

PS. Som vanligt har New York Times lagt upp hela serien på nätet för den som vill läsa den på datorn/läsplattan; adressen är http://www.nytimes.com/2008/02/16/magazine/funnypagesClowes.html DS.