Från början hade jag tänkt skriva ett lite längre inlägg om dagens serie men när jag skulle börja tappade jag helt lusten. Skälet? Jag insåg att jag bara skulle skriva om hur fruktansvärd (i ordets alla bemärkelser) serien är och varför lägga ner en massa tid på det? Så istället får ni läsa detta:
Jag började läsa Jennifer Blood för att Garth Ennis skrev manus till den, men det var med tvekan eftersom förlaget var Dynamite och det är inte precis ett förlag som jag tycker om. Och överraskad blev jag inte efter att ha läst de första 6 numren med en obehagligt överdrivet våldsam serie, utan de balanserande inslagen som kännetecknar en bra Ennis-serie. Här var det nästan hundraprocentigt allvar så gott som hela tiden.
Så det fanns ingen anledning att läsa vidare när Ennis efter dessa nummer slutade skriva serien (vilket också utmärker många Dynamite-titlar: Ta in en känd serieskapare i början som sedan snart byts ut mot mer okända och, misstänker jag, lägre betalda ersättare). Men sen är det det där med att jag har så löjligt svårt att inte avsluta någonting jag börjat läsa, åtminstone när det som här är en redan avslutad serie det handlar om…
Låt mig säga så här: De ungefär 40 nummer som jag sedan läste var bland det sämsta och osmakligaste jag läst. Jag borde verkligen ha slutat läsa serien långt tidigare men som sagt, jag har verkligen svårt att göra det 😦
Jag skulle kunna skriva längre om hur Al Ewing är ansvarig för de värsta numren och om att Mike Carrolls manus är något mindre vedervärdiga men nix pix, det här är allt: Undvik Jennifer Blood, en serie som bara gör mig ledsen.
Härnäst (och snart): Jag gillar inte att totalsåga serier; jag föredrar egentligen att inte skriva om usla serier alls, och framförallt inte om det är recensioner som jag tror att den jag klagar på skulle kunna råka läsa (vilket det nog är mycket liten risk för i det här fallet). Så räkna med en ny recension RSN så att den här försvinner som första post på bloggen 🙂
Simon säger 