Lite deppigt det här; det känns som om de senaste serierna jag läst har varierat i kvalité från Usel till Ganska OK, och då kan det bli lite si och så med uppdateringslustan här. Men om inte annat kan jag ju se det som att jag gör andra läsare en tjänst: Ni behöver inte läsa dem eftersom jag redan gjort det 
Så mot grottekvarnen, och idag blir det den sämsta av serierna jag tänker på: The Last Phantom, ett försök av förlaget Dynamite Entertainment att för sjuttielfte gången göra en amerikansk serietidning med originalserier om Fantomen, den vandrande vålnaden. Jag skrev om den redan när det första numret kom ut, och gillade den definitivt inte då. Nu har det kommit fler nummer, och jag har läst de 10 första för vem vet, det kanske bara skulle ta några nummer för serien att få upp ångan?
Meeeeeen nej, det var genomgående uselt. Jag klagade redan då på Eduardo Ferigatos stela och uppriktigt sagt urtrista teckningarna, och på Scott Beattys manus som kändes som ett desperat försök att göra Fantomen till en superhjälte stöpt i exakt samma form som alla andra ”realistiska” varianter från de senaste decennierna: Mördad familj, mörkare stämning, och nu är det hämnd som gäller!
Till det kan jag nu också tillägga att Beatty inte klarar av att hålla ihop en historia över flera nummer. Det är hattigt och bitvis obegripligt, med en huvudperson som kastar sig mellan kontinenterna utan att någonsin avsluta någonting. Döda några personer här (för den här Fantomen har givetvis inga hämningar mot att döda skurkar eftersom det gubevars ska vara realistiskt! Mörkt! Hääämnd!), åka båt och slåss mot några pirater, landstiga och mosa några bovar i USA, åka hem till Bengali och träffa Guran, och så vidare.
Här någonstans blir jag också förvirrad av att jag faktiskt inte förstår riktigt hur den här Fantomen hänger ihop med Lee Falks; är det samma, är det sonen (det är vad det verkar som), är det något annat? Guran, Hero, Devil finns alla med men det antyds att de egentligen är någon slags återanvända namn som Fantomen alltid har på sina följeslagare (åtminstone djuren). Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det känns definitivt rörigt snarare än spännande, precis som hela serien för den delen.
Att tidningen sen också har lånat några av de sunkigaste idéerna från exempelvis Image när de var som värst med drösvis alternativa omslag för varenda nummer (Samla dem alla!), alltför dyra nummer ($4 för 20 sidor är löjligt), och dessutom med omslag vars teckningar inte alls ger en rättvis bild av innanmätet känns tyvärr helt självklart.
Fantomen som serie var bäst när den låg närmast pulpen, dvs de tidiga årens dagstidningsversion. Det skulle vara roligt om någon skulle våga sig på att kanske titta lite närmare på den versionen och inspireras istället för att göra som alltför många andra nylanseringar som alla envisas med en mörkare och mer ”vuxen” version av karaktären, som otaliga försök med The Shadow (där den enda bra versionen var Andy Helfer & Kyle Bakers suveräna omtolkning på 80-talet), Prins Valiant (Marvels version som trots allt hade en del kvalitéer), med flera. Eller varför inte en radikal omtolkning? Kanske en ljus och mer lättsam version (som den tidiga serien)?
Eller för den delen, varför inte försöka göra en ny bra serie utan att använda någon gammal karaktär som bara känts trött det senaste halvseklet? 😉
Simon säger 
3 reaktioner till “Miss igen: Fantomen à la Dynamite Entertainment”