Den mörka sidan – del 2

Den mörka sidan 2 - omslag

Lagom till SIS kom den andra och avslutande delen ut av Sylvain Runberg (manus) och Olivier Martins (teckningar) serie Den mörka sidan. När jag recenserade den första delen i höstas var jag nyfiken på vad som skulle hända: Framförallt huvudpersonen Satoshi var intressant, med sitt vänliga manér men som trots det har en otrohetsaffär med sin kollega Mayumi.

Så fort jag började läsa den nya boken blev det uppenbart att det fanns någonting mer bakom det hela, och att Runbergs historia inte gick ut på att bara få veta mer om personernas bakgrund utan att det också fanns hemligheter begravda. Satoshis slutar helt kommunicera med Mayumi utan att det verkar finnas någon direkt anledning; den enkla förklaringen att han bara skulle ha tröttnat (som Mayumi misstänker) känns fel.

Jag tänker inte avslöja alltför mycket mer för en stor del av poängen med Den mörka sidan är avslöjandena som kommer, men jag kan säga att jag inte såg vartåt det barkade. Så full pott för Runberg för att han lyckades överraska mig; slutet hade nog känts ganska platt om jag gissat vad som skulle hända.

Och däri ligger kanske orsaken till att jag inte kände mig helt nöjd med serien efter avslutad läsning. Det finns många saker som är mycket lyckade:

  • Martins blyertsartade teckningar är precis lika bra här som tidigare, med sin mjukhet och fina känsla för personteckning.
  • Runberg är bra på skildra Satoshi utan att vara övertydlig, och även på att låta historien ta god tid på sig utan att stressa fram; det är ovanligt med en såpass lång europeisk serie som här, cirka 300 sidor, där historien som berättas är såpass enkel.
  • Flera av bifigurerna som bara är med i mycket begränsad omfattning är trots det intressanta och helgjutna.

Den mörka sidan 2 - Blickar

Men överraskningsslutet gör att jag blev en smula frustrerad hur de andra trådarna i berättelsen  utvecklades. Å ena sidan har vi alltså den allra viktigaste tråden som först ger sken av att ha en rent psykologisk karaktär, dvs där det viktiga är att förstå hur Satoshis person fungerar, men där det istället visar sig att det viktiga är vad som egentligen hänt/händer. Å andra sidan har vi alla andra trådar som håller sig till det psykologiska där personernas reaktioner och känslor är viktigare än vad som hänt. De två sidorna passar inte riktigt ihop, enligt mig. Som exempel kändes det lite snopet att Mayumis berättelse, med hennes två skilda föräldrar vars reaktioner på skilsmässan påverkar hennes liv starkt, visar sig inte ha någon som helst relevans för slutet.

Så min kritik är egentligen bara den att jag skulle föredragit att Runberg hållit sig till en rent psykologisk skildring, utan överraskningsslut. För även om slutet som sagt var överraskande så förtar det mycket av styrkan i resten av serien i och med att det blir det jag kommer komma ihåg, istället för Mayumis trassliga familjeliv, Satoshis chefs likaså, med mera. Det känns som en lite billig poäng, en elevator pitch för att få serien att låta intressant, som egentligen inte behövs.

För de som läst boken, fundera på följande: Om ni redan vetat om vad hemligheten var när ni började läsa, hade inte serien fungerat minst lika bra och kanske bättre då? För min del tror jag faktiskt det hade lett till att seren fungerat bättre som en helhet, och att jag då hade uppskattat den skildringen av de olika personerna mer.

Fast det är klart, jag kan ju alltid läsa om serien nu när jag vet vad som egentligen pågår 🙂

Den mörka sidan

Den mörka sidan - Omslag

Den mörka sidan är en i raden av försök att göra vad man skulle kunna kalla en  västerländsk manga och för en gångs skull ett lyckat sådant. Manusförfattaren Sylvain Runbergs (som också står bakom bland annat den trevliga sf-serien Orbital) berättelse om ett alldeles vanligt japanskt kontor med alldeles vanliga arbetare undviker exotiseringen som man ser alldeles för ofta när västerlänningar ska skildra Japan; det här är bara en berättelse om en man, Satoshi, och en kvinna, Mayumi, som jobbar tillsammans och som dessutom har en hemlig affär, mannens äktenskap till trots. Att det hela utspelar sig i Japan betyder bara att vissa detaljer är annorlunda mot exempelvis Sverige (som en del kontorsrutiner, boendeformer osv), men inte att människorna skildras som underliga, främmande, bitvis oförståeliga.

Och det är väldigt skönt för jag är rejält trött på alla filmer/böcker/serier som är så otroligt förtjusta i att framhålla just det exotiska; det känns som om många tar chansen eftersom Japan är ett välmående samhälle och därför behöver man inte (enligt viss logik) bekymra sig om hur människorna där framställs utan man kan vara hur fördomsfull som helst…

Ok, tillbaka till serien efter det lilla sociologiska utfallet/gnället!

Att jag kallar serien för ”västerländsk manga” beror inte på att den utspelar sig i Japan utan istället på hur annorlunda presentationen är. Det märks mest i de många helt ordlösa sidorna och det lugna tempot. Den här boken på 156 sidor har en handling som skulle kunna sammanfattas på sisådär två meningar och det menar jag som beröm eftersom det är mycket avkopplande med det lugna tempot. Och även om det inte händer mycket på ytan så försiggår det en hel del under densamma, där förutom relationen mellan Satoshi och Maymui även den förres relation till sin fru och dotter och den senares med sina skilda föräldrar står i centrum. Framför allt gillar jag Satoshi som karaktär: Han är hittills (det här är första boken av två där den avslutande delen kommer på svenska i vår) en rätt svårförståelig men komplex och otroheten till trots positivt skildrad människa. Det ska bli intressant att se vad som händer i nästa bok.

Olivier Martin står för teckningarna som också förtjänar beröm. De svartvita blyerts- och tusch-teckningarna (tror jag, jag är inte så bra på att identifiera tekniker) är mjuka men precisa och mycket stämningsfulla. Martin är också skicklig på att ge uttryck för små inre känsloväxlingar vilket behövs, med tanke på den sparsamma texten.

Den mörka sidan - Tyst

Sammanfattningsvis är Den mörka sidan en ovanlig mix av franska och japanska influenser som klarar av balansgången med den äran som jag är glad för att förlaget Ordbilder översatt till svenska. Då och då kommer jag att tänka på Jiro Taniguchis serier och det är enligt mig ett högt betyg men det slutgiltiga omdömet får vänta tills dess att avslutningen kommit ut. Jag ser fram emot det 🙂