Hmmm: Miyuki

Ytterligare en resa, ytterligare en Mitsuru Adachi-serie läst. Förra gången var det Touch, en serie om baseboll, kärlek och syskonrivalitet som jag tyckte bra om och som dessutom överraskade mig en smula med sin handling. På den senaste resan var det Miyuki, en serie där syskon åter spelar en stor roll men på ett helt annorlunda sätt: I Miyuki är det kärleken mellan Masato och Miyuki Wakamatsu som står i centrum, och då menar jag inte en vanlig syskonkärlek…

Men till skillnad från syskonparet som det står så mycket om i tidningarna just nu är Masato och Miyuki inte släkt utan bara styvsyskon som dessutom levt på skilda håll under många år. När Miyuki flyttar hem till Japan och Masatos hus (han lever ensam där trots att han är 16 år) är det bara Masato som vet hur det riktiga släktskapet ser ut; alla andra tror att de är släkt på riktigt. Eller, kanske vet Miyuki också om det; det sägs aldrig rakt ut i serien om Miyuki vet hur det förhåller sig eller inte. Titeln till trots är det Masato som har huvudrollen, och vad Miyuki vet och tänker får vi gissa oss till från hennes handlingar.

Det är svårt att låta bli en jämförelse med Adachis Touch. Masato är på många sätt en karbonkopia av Tatsuya, med samma sätt att reagera och uppföra sig. Det vill säga, han är extremt dålig på att tala om sina äkta känslor, och så fort Miyuki ger honom en öppning att göra det låtsas han som ingenting. Det gäller överlag i båda serierna: Det är gott om tystnad.

Men Miyuki är inte en lika bra serie som Touch. Den irriterande fanservicen är vanligare (ett återkommande skämt är Masatos fascination inför trosor, och en överårig gymnastiklärare som stöter på flickorna i gymnastiken finns också med), den extra krydda som den avlidne tvillingen Kazuya tillförde i Touch saknas, och ärligt talat har jag också lite svårt för hela idén med att syskonen blir kära. Egentligen är det inget fel på temat, men tillsammans med fanservicen och att det tyvärr är rätt vanligt i manga med sexuell spänning mellan (genetiska) syskon så känns kärlekshistorien rätt unken.

Redaktören gillar inte när Adachi är lat

Men förstå mig rätt: Det är mil ifrån någonting som moderna haremsmanga eller Love Hina, där nattstånden sexualitet spelar huvudrollen. Adachi är långt skickligare än så, utan onödiga vulgariteter mm. Det är bara det att jag skulle önska att han struntade i klyschorna (trosor osv) och istället skrev en serie som han själv skulle vilja ha den, utan att tänka på läsarna alltför mycket.

Hans teckningar är lika trevliga som i Touch även om hans personer har en något funkig anatomi med säreget korta armar och ben, och han växlar mellan humor (inklusive en hel del meta-humor som ovan) och allvar på ett beundransvärt sätt. Och trots min tvekan inför temat är effekten när Masato slutligen tar av sig masken och inför alla berättar vad han egentligen känner slående; efter 2000 sidor med tystnad blev iallafall jag tagen av styrkan i scenen.

Nästa gång jag är ute och reser tänkte jag prova en nyare serie av Adachi. Katsu! är från 2000-talet, och det ska bli spännande att se vad som hänt med Adachis stil under de 20 åren som gått efter Touch och Miyuki.