En liten kort blänkare idag bara, på grund av att jag just läst om några av Sergio Aragonés serier från 90-talet. Om man kikar på kategorierna för inlägget kan man se att det är superhjältar skrivna av Mark Evanier det handlar om, närmare bestämt The Mighty Magnor, en 6-delars miniserie om en egenhändigt påhittad hjälte, och Sergio Aragonés Massacres Marvel respektive Sergio Aragonés Destroys DC, två tidningar där han som utlovas gör vad han vill med respektive förlags hjältar.
Jag älskar Aragonés teckningar; någonting i hans sätt att rita känns så befriande lättsamt. Groo är inte den roligaste serien jag läst, men jag köper likafullt varje album som kommer för att kunna njuta av illustrationerna. The Mighty Magnor påminner en del om Groo med en minst lika intelligensbefriad huvudperson som den mer kända serien (Magnor är en utomjordisk krigare som tappat minnet, och efter att ha förläst sig på superhjälteserier får han för sig att han är en), uppblandat med en hel del gliringar riktade mot samlarhysterin hos seriesamlare, media med mera, precis som man kan förvänta sig av Aragonés och Evanier.
Upplägget med Magnors förvirring är lite begränsat så det är inte förvånande att det aldrig blev någon uppföljare till miniserien, men vad vet jag; Evanier har ju hävdat att Groo bara har ett enda skämt men den titeln är ju uppe i några hundra nummer nu 😉 Men det är en serie värd att läsa om man gillar Aragonés, utan tvekan, så det är synd att serien aldrig samlats ihop i en bok.
De två DC- och Marvel-titlarna är udda fåglar. De två storförlagen har ju då och då gjort crossovers, men det här är mig veterligt enda gången crossovern består i att samma artist får göra vad hen har lust med, snarare än en crossover med utvalda hjältar som möts. I båda tidningarna är Aragonés och Evanier själva med: I DC-tidningen får Aragonés för sig att han ska visa DC redaktion att han minsann också kan teckna superhjältar och inte bara lustiga krumelurer i marginalen på MAD, medan han i Marvel-tidningen råkar komma in på Marvels kontor när alla är på lunch och prompt bestämmer sig för att hjälpa dem genom att teckna alla månadens tidningar innan de är tillbaka.
Inte så seriösa historier att vänta, som synes, och det påminner faktiskt rätt mycket om mitt förrförra inlägg om Strange Tales. Lite av samma fel och brister som den boken hade finns också här, men tack vare att varje tidning är en lång sammanhängande historia känns det inte lika rumphugget. Trevliga små tidningar för den som har koll på de olika superhjälteuniversumen, även om Evanier som vanligt är rätt förutsägbar i sin humor.
Så två småtrevliga serier i den stil som det strävsamma paret Aragonés och Evanier gjort så många av, men fortfarande är det så att Aragonés roligaste serier nog är de som gick i Plop! på 70-talet, och att de bästa alla kategorier är de självbiografiska serier som han gjort i diverse antologier; någon borde verkligen ta och samla ihop dem!
Härnäst (antagligen): Gadget-rapport om hur det fungerar att läsa serier på en iPad. Om min nu lyckas dyka upp som planerat imorgon förmiddag…
Simon säger 
Låter intressant. Var har de pyblicerats?
Det är mycket imponerande, absolut!
Om nu bara någon uppfyllde min önskan och samlade ihop hans små korta självbiografiska saker så skulle det bli ännu mer uppenbart hur fantastisk han egentligen är.
Som jag uppfattat saken så känns Aragones stil lättsam just för att den är det. Han har i princip integrerat allt han behöver kunna som tecknare inom sig, så han i princip varken behöver skissa, kolla på förlagor eller fundera på komposition innan han börjar teckna. Han är så enormt erfaren, driven och säker att han bara behöver tuscha direkt på pappret, och så blir det bra.
Han ska tydligen vara en ständigt inbjuden gäst till Comic-Con (eller liknande), där man har snabbteckningstävlingar där kända tecknare ska rita publikens önskemål, etc., och i princip alltid vinna. Just Groo kan jag ju hålla med om är ett skämt som dragits om hundra gånger (vilket iofs är kul i sig) men Aragones livsverk är fan imponerande.