Gaiman vs Moore: Fight!

Eller för att vara tydligare: Whatever Happened to the Caped Crusader? som innehåller Gaimans berättelse om Läderlappens död versus Whatever Happened to the Man of Tomorrow? med Moores om Stålmannens dito.

Låt mig först kasta ut en brasklapp av det större formatet: Jag tycker att Moores serie är en av de absolut bästa han gjort. Moore fick tillgång till Curt Swan som tecknare, den tecknare som mest av alla förknippas med Stålmannen som han såg ut på 60-, 70- och 80-talet, och efter att Moores serie publicerats gjordes Stålmannen om från grunden av John Byrne. Så WHttMoT? var bokstavligen en avslutning på en era för i och med Byrnes modernisering slängde man officiellt bort allting som funnits innan och startade om på nytt. Ingen röd kryptonit, ingen Krypto, ingen Bizarro, ingen mesig Clark Kent längre (även om de alla långsamt har sipprat tillbaka in i serien igen eftersom lockelsen att använda de gamla inslagen var alldeles för stor).

Gaimans nya serie (den gavs ut i tidningsformat 2009 men samlingsalbumet är nytt för i sommar) däremot innebar inte samma riktiga avslutning som Moore. Visserligen var den avslutningen på en förnyelse av Läderlappen/Bruce Wayne orkestrerad av Grant Morrison, men inte en lika drastisk sådan som den för Stålmannen där man började om från början. Det gör att Gaiman redan från början har mer begränsade möjligheter för vad han kan göra: Läderlappen som karaktär fortsätter även efter att Gaimans serie har slutat.

I inledningen till samlingsboken berättar Gaiman om sina tankar inför hur man ska attackera problemet med att ta livet av en karaktär som ändå kommer att fortsätta skildras. Det är intressant att läsa och jag måste säga att Gaimans lösning där han mer eller mindre tar livet av alla olika versioner av Läderlappen som funnits (och kommer att finnas) är elegant uttänkt; begravningen (hela serien är en skildring av Läderlappens begravning) är en symbolisk rit som inte kommer att bli omodern bara för att Läderlappen fortsätter att ändras i serierna.

Så jag måste erkänna att Gaiman lyckas bättre än jag trodde. Jag tycker att Gaiman har skrivit en del riktigt bra serier som den första halvan (ungefär) av Sandman, Black Orchid, ett fantastiskt nummer av Hellblazer (nummer 27, Hold Me, måste-läsning för alla serieälskare), men att det varit knapert med kvalitén i hans romaner och de fåtal serier han skrivit de senaste 20 åren. Här försöker han inte briljera med sin fantasi och kunskap om diverse konstigheter utan istället låter han berättelsen tala för sig själv, och han lyckas fånga kärnan i vem/vad Läderlappen egentligen är.

Men…

Det är ändå långt ifrån Moores mästerverk. Gaimans serie är lågmäld istället för Moores apokalyptiska historia, men ändå fängslar Moore mig mer: När det är meningen att det ska bli känslosamt fungerar Moores serie trots sina stora penseldrag bättre. Visst har serien klara såpadrag men faktum är att ingen i serievärlden skriver lika bra såpor som Moore gjorde på 80-talet. Jag är säker på att det delvis har att göra med att jag själv tycker att Stålmannen är en intressantare figur än Läderlappen (även om serier om Läderlappen ofta är bättre) men det är inte hela sanningen. Vad jag framförallt saknar i WHttCC? är en helhetskänsla: Manus och teckningar matchar inte riktigt varandra när det känsliga manuset skildras i en tråkig stil (mer om det nedan men i korthet är det som så ofta nuförtiden färgläggningen som är boven), medan Moores serie handlar om den klassiska Swanderson-Stålmannen och dessutom är tecknad av Curt Swan själv. Och, återigen, det faktum att Moore behandlar en mycket specifik version av Stålmannen gör att han verkligen kan gotta sig i detaljerna medan Gaiman får hålla sig till generaliteter.

Men för att göra Gaiman rättvisa måste jag också säga att för den som inte grottat ner sig i Swans med fleras Stålmannen är Moores historia ganska poänglös, medan även en ovan Läderlappen-läsare lär få ut en hel del av Gaiman. Med andra ord, för den som läst mycket framförallt äldre DC-serier är Moore överlägsen både i koncept och känsla, men för den som inte gjort det misstänker jag att Gaiman är den som kommer vara intressantast att läsa. Båda två är dock bra serier som jag definitivt tycker att man ska läsa om man får chansen (men det är bara Moores som är måste-läsning, även om det bara gäller den speciella grupp av läsare jag nämnt). Dessutom får man i WHttCC?-samlingen också tre andra Läderlappen-relaterade serier Gaiman skrivit: En svart-vit skämtsam historia där Jokern och Läderlappen skildras som figurer vars jobb det är att vara med i serierna, en suggestiv och skrämmande Poison Ivy-serie där Läderlappen själv inte är med, och en längre serie med Gåtan. Framförallt de två första är riktigt bra serier, och frågan är om inte Poison Ivy-serien är den bästa i boken, sitt lilla format till trots.

Avslutningsvis lite grann om teckningar i WHttCC? och om den misshandel Andy Kuberts skisser utsatts för.

I sitt förord beskriver Gaiman hur nöjd han var med tecknarvalet eftersom Kubert kan hantera alla stilar (det behövs eftersom olika versioner av Läderlappen dyker upp) och dessutom har en så vacker stil i allmänhet. När jag själv läst klart serien tolkade jag det som en klassisk överdrift i förord eftersom man där alltid måste berätta om hur bra alla de inblandade är, motbevisen till trots. Men efter serien kommer en samling med skisser från serien och de är allting Gaiman utlovade: Suggestiva, inspirerade av olika äldre Läderlappen-tecknare, och så vidare. Kuberts kvalitéer har helt sonika blivit totalt utplånade när de har tuschats och färglagts. Framförallt det sistnämnda är problemet, och utan Alex Sinclairs insatser när han får för sig att ”Här behövs fler toner!” trots att Kuberts teckningar redan har skuggningar i de svartvita originalen hade det här blivit en långt bättre serie…