Tidsresor och bad: Thermae Romae

Egentligen borde jag kanske skriva om SIS 2013 (Stockholms Internationella Seriefestival) idag eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan, men eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan har jag inte hunnit läsa ett endaste litet dyft ännu. Recensioner av de inköpta serierna kommer såklart men tills dess kan jag bara säga att det var lika trevligt som vanligt att träffa alla möjliga och omöjliga seriemänniskor 🙂

Men nu är det baddags!

Lucius är en arkitekt med problem: Stadens byråkrater är inte intresserade av hans idéer för nya badhus eftersom de är för gammalmodiga och invånarna längtar efter nya upplevelser. Men Lucius har svårt att frigöra sig från stadens 800-åriga traditioner och för att koppla av går han till ett offentligt badhus tillsammans med sin vän Marcus. Väl där får han syn på ett vattenutlopp som han blir nyfiken på och dyker ner under vattnet för att undersöka närmare varpå han nästan drunknar när sugkraften blir för stor.

När han kommer upp till ytan igen befinner han sig i vad han tror är slavarnas avdelning av badet. Men alla slavarna är av en ras han inte känner igen; besynnerliga plattansikten med än besynnerligare badutrustning som är fascinerande överlägsen den han är van vid…

Varför den romerska ariktekten Lucius hela tiden poppar upp i det moderna Japan när han badar (efter ett kort tag kommer han tillbaka till sin egen tid igen, varje gång) spelar absolut ingen roll för serien. Mari Yamazaki är ett fan av antiken och framförallt deras badkultur och därför är det badets alla aspekter som fokus ligger på i hennes serie, ungefär som Måndag hela veckan / Groundhog Day helt struntar i att förklara varför Bill Murray fastnat i sin tidsloop.

Och jag saknar inte alls något trist pseudovetenskapligt dravel; det här är en serie som är rolig att läsa både för att den är så bisarrt nischad (jag menar, om man beskriver det som en serie för badintresserade antikexperter så låter det nog inte så säljande) men också för att det är en bra serie. Den är rolig, framförallt när Lucius applicerar sin romerska uppfattning om seder och bruk på den japanska, med nakentabun och allt annat. Ett plus också för att språkbarriären är total så Lucius kan inte prata med plattansiktena; han måste försöka förstå hur deras bad fungerar så att han kan använda de nya idéerna han får helt utan hjälp av tal.

Det här är en sån där serie som är svårt att säga så värst mycket om förutom att jag hade väldigt trevligt när jag läste den, och dessutom med intressanta kommentarer från Yamazaki till varje kapitel där hon går igenom historiska fakta. Teckningarna är lite stela men det gör mycket lite för humorn kommer fram utan problem. Om den kommer hålla i längden vet jag inte men det märks att Yamazaki också har tänkt på det för redan i volym ett av den amerikanske utgåvan (på japanska finns sex böcker hittills, varav den bok jag alltså läst innehåller de första två) smyger det sig mot slutet in antydningar till en mer ”normal” handling med diverse intriger i Rom där kejsar Hadrianus, Lucius mecenat, har utsett en arvtagare som inte har en helt fullödig karaktär.

Men igen, den här boken är väldigt rakt berättad: Lucius har något oftast badrelaterat problem, typ hur rädda de gamla impopulära privata badhusen, hur hjälpa Hadrianus trupper i Judeen med konvalescensen, hur bli av med sin impotens; Lucius tar ett bad; Lucius hamnar i ett bad i det moderna Japan och får inspiration till lösningen. Alltmedan jag som läsare roas, fascineras av att japanska serier verkligen kan handla om vad som helst, och till och med börjar bry mig lite om Lucius som person 🙂

PS. Dagens tack till lästipset går till Staffan@Staffars som nämnde den här mangan för några månader sedan. DS.

PPS. För den som föredrar film framför serier finns det både en kortare anime-serie à sex episoder och en vanlig spelfilm som verkar precis lika egendomlig som serien, åtminstone att döma av trailern:

DS.