Thermae Romae-filmen alltså; jag kunde inte låta bli att leta upp den efter att jag läst klart serien 🙂
Och jodå, den var ungefär vad jag hade hoppats: En trevlig rulle utan djupare anspråk som fångade seriens lättsamhet alldeles förträffligt. En del förändringar, såklart, med en film som var lite mer meta än serien (i serien är Lucis kvinnliga kärleksintresse fascinerad av romarriket, i filmen är hon en misslyckad serieskapare som har svårt att komma på ett bra ämne innan hon träffar Lucius och gör honom till hjälte i sin serie Thermae Romae) och med en del mer absurda inslag som Placido Domingo-kopian som sjunger varje gång Lucius färdas i tiden.
Hiroshi Abe, skådespelaren som gestaltar Lucius, gör en charmant insats med en Lucius som aldrig drar på smilbanden den rätt fåniga handlingen till trots. Filmen är i grunden en buskis men en ovanligt trevlig sådan som alltid är medveten om att den är en komedi men utan att fåna sig i onödan, så att säga. Att befolkningen i antikens Rom pratar japanska gör ingenting (jag är van efter att ha sett så många engelskspråkiga romare sen tidigare) och man löser överlag språkfrågan riktigt finurligt.
Dessutom har filmen betydligt mer påkostade miljöer än jag räknat med, med ett antikt Rom som såg riktigt imponerande ut. Men det är inte så konstigt med tanke på att man spelat in scenerna från Rom i filmstaden Cinecittà och där haft tillgång till HBO-serien Romes scenerier.
Jag var nöjd, men känner mig nog lite skeptisk till uppföljaren som kommer ut i Japan i år; som jag skrev kändes det som om serien var lagom kort så att den inte kändes uttjatad, och jag är rädd att när det gäller filmen så var en film precis lagom det med 😉
Omslaget är lika charmigt lekfullt som de tidigare 🙂
Kort och kul!
Ok, några fler ord om Mari Yamazakis Thermae Romae ; har jag skrivit lite om bok ett och två ska jag nog göra det om trean också:-)
Tredje boken (dvs bok 5+6 av det japanska originalet) om den stackars romerska badhusarkitekten Lucius som färdas mellan antikens Rom och nutida Japan avslutar också serien, och jag skulle säga att den höll på precis lagom länge. Lucius reaktioner när han utsätts för vår moderna värld och teknik och hans nedslagenhet vid tanken på hur underlägsen hans egen tid är när han t ex ser en gummibadanka och förundras över materialet och den otroligt precisa tekniken som måste ligga bakom räcker inte till en serie som håller på över tusentals sidor.
Kärlekshistorien som vävdes in från och med slutet av bok två kändes inte heller som om den kunde mjölkas alltför länge. Yamazaki är visserligen utmärkt på att skildra udda personer (vilket Lucius kärleksföremål definitivt är) och fisken-ur-vattnet-berättelser som Lucius i Japan eller nutida japaner i Rom (en variant som dyker upp i tredje boken) men med en serie som Therma Romae som började som en komedi kändes det lite malplacerat när några allvarligare toner smög sig in i den avslutande boken, så slutet kom precis när det behövdes tycker jag.
Någon stor romantiker är han inte, Lucius, även om han här försöker
Jag skulle väldigt gärna läsa fler serier av Yamazaki och om de från början är tänkta att vara lite bredare än TR tror jag säkert det kan fungera det med, men en stor del av charmen med TR var just att den var så fascinerande fokuserad på enbart badkultur i Rom och Japan. Och ämnets smalhet till trots var det en bra serie också. Ett alldeles perfekt exempel på hur det kan fungera när ett land har en så stor och varierad seriekultur som Japan är Therma Romae; det är svårt att tänka sig hur en serie som den här skulle kunna säljas in i ett annat land. Den komiska delen med en romare som förpassas till framtiden och fascineras av den, visst, men sen har vi ju det faktum att Yamazaki alldeles uppenbart är genuint intresserad av hur romarnas badkultur såg ut. Det finns gott om detaljerade beskrivningar av dem här, tillsammans med faktasidor skrivna av Yamazaki som mellan kapitlen berättar om verkligheten bakom serien.
Ett mästerverk är det inte fråga om men Therma Romae är en liten pärla som visar hur man kan ta ett mycket exotiskt ämne och från det skapa en kort men minnesvärd serie. Jag misstänker att om serien fyllts ut till att hålla på längre skulle jag fortfarande gillat den men kanske också tröttnat en smula; nu kommer jag enbart komma ihåg allt som var bra med den, och jag vet att jag kommer läsa om den en dag 🙂
En handfull Twitterlånga recensioner av några nya uppföljare till serier jag skrivit om tidigare? OK!
Ariol – Thunder Horse: Den andra boken om den lilla åsnan Ariol fortsätter i samma stil som den första med korta episoder där Ariol köper samlarkort på sin idol Thunder Horse, planterar träd, reser till sina farföräldrar. Det här är en väldigt sympatisk barnserie som känns väldigt äkta i sin skildring av hur barn upplever världen. En smula svårbegriplig men fascinerande, ungefär. Så om man gillade den första boken är det bara att läsa den här med.
Wandering Son Volume Four: Jupp, det här är fortfarande en av de allra bästa serierna som kommer ut på engelska just nu. Takako är fantastisk på att skildra intrikata, komplicerade känslor och i den här volymen handlar det mest om kärlek. Huvudsakligen obesvarad, och om den du är kär i också är din bästa vän blir det inte lättare. Min absolut enda invändning mot Wandering Son är mycket liten: Det känns lite dyrt med $20 för varje del. Men det är klart, när serien är så här bra så… 🙂
Rocky vol 24: Bok 24 av Kellermans serie är den sista samlingen i det nuvarande formatet och bjuder inte på några direkta överraskningar. Inte för att det behövs för serien håller samma kvalité som alltid, med en alldeles utmärkt skildring av hur livet kan te sig för en (snart) 40-årig svensk man i Stockholm. Mer underhållande samtidsskildringar får man leta länge efter.
Donald Duck – The Old Castle’s Secret: Fantagraphics fortsätter med sina Barks-utgåvor och nu har den fjärde delen kommit med de hittills äldsta serierna (böckerna ges inte ut kronologiskt). Det är fortfarande den överlägset bästa utgivningen av Barks jag sett, med behaglig färgläggning och ett väldigt inbjudande fysiskt format. I den här boken kan man förutom titelhistorien också läsa de första serierna med Alexander Lukas, bland annat den underbara serien där han och Kalle slagit vad om hur tuffa de är vilket leder till en duell i kallbad mot saftdrickande. Och eftersom böckerna inte har några onödiga löpnummer är det en fantastiskt bra present att ge till någon som helt enkelt vill läsa underhållande serier. Ett givet köp för alla!
Therma Romae II: Jag gillade den första boken om den romerska bad-arkitekten Lucius som av oförklarad anledning då och då transporteras till dagens Japan där han får inspiration till hur han ska bygga sina bad men var lite orolig för om serien skulle hålla i längden med tanke på den mycket smala nischen. Nu efter att ha läst bok två är jag istället orolig för en helt annan sak: Kommer Yen Press fortsätta med utgivningen? För om den första boken var fascinerande i sin udda handling och rolig i sin skildring av hur Lucius reagerade när han såg de moderna baden så är den andra fortfarande lika udda och rolig men nu är jag också nyfiken på hur det kommer att gå för honom. När bok II slutar verkar Lucius ha fastnat i ett längre besök i nutiden och börjat få vissa känslor för en kvinna han träffat. Hur ska det gå? Jag hoppas jag kommer få ett svar i framtiden 🙂
Egentligen borde jag kanske skriva om SIS 2013 (Stockholms Internationella Seriefestival) idag eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan, men eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan har jag inte hunnit läsa ett endaste litet dyft ännu. Recensioner av de inköpta serierna kommer såklart men tills dess kan jag bara säga att det var lika trevligt som vanligt att träffa alla möjliga och omöjliga seriemänniskor 🙂
Men nu är det baddags!
Lucius är en arkitekt med problem: Stadens byråkrater är inte intresserade av hans idéer för nya badhus eftersom de är för gammalmodiga och invånarna längtar efter nya upplevelser. Men Lucius har svårt att frigöra sig från stadens 800-åriga traditioner och för att koppla av går han till ett offentligt badhus tillsammans med sin vän Marcus. Väl där får han syn på ett vattenutlopp som han blir nyfiken på och dyker ner under vattnet för att undersöka närmare varpå han nästan drunknar när sugkraften blir för stor.
När han kommer upp till ytan igen befinner han sig i vad han tror är slavarnas avdelning av badet. Men alla slavarna är av en ras han inte känner igen; besynnerliga plattansikten med än besynnerligare badutrustning som är fascinerande överlägsen den han är van vid…
Varför den romerska ariktekten Lucius hela tiden poppar upp i det moderna Japan när han badar (efter ett kort tag kommer han tillbaka till sin egen tid igen, varje gång) spelar absolut ingen roll för serien. Mari Yamazaki är ett fan av antiken och framförallt deras badkultur och därför är det badets alla aspekter som fokus ligger på i hennes serie, ungefär som Måndag hela veckan / Groundhog Day helt struntar i att förklara varför Bill Murray fastnat i sin tidsloop.
Och jag saknar inte alls något trist pseudovetenskapligt dravel; det här är en serie som är rolig att läsa både för att den är så bisarrt nischad (jag menar, om man beskriver det som en serie för badintresserade antikexperter så låter det nog inte så säljande) men också för att det är en bra serie. Den är rolig, framförallt när Lucius applicerar sin romerska uppfattning om seder och bruk på den japanska, med nakentabun och allt annat. Ett plus också för att språkbarriären är total så Lucius kan inte prata med plattansiktena; han måste försöka förstå hur deras bad fungerar så att han kan använda de nya idéerna han får helt utan hjälp av tal.
Det här är en sån där serie som är svårt att säga så värst mycket om förutom att jag hade väldigt trevligt när jag läste den, och dessutom med intressanta kommentarer från Yamazaki till varje kapitel där hon går igenom historiska fakta. Teckningarna är lite stela men det gör mycket lite för humorn kommer fram utan problem. Om den kommer hålla i längden vet jag inte men det märks att Yamazaki också har tänkt på det för redan i volym ett av den amerikanske utgåvan (på japanska finns sex böcker hittills, varav den bok jag alltså läst innehåller de första två) smyger det sig mot slutet in antydningar till en mer ”normal” handling med diverse intriger i Rom där kejsar Hadrianus, Lucius mecenat, har utsett en arvtagare som inte har en helt fullödig karaktär.
Men igen, den här boken är väldigt rakt berättad: Lucius har något oftast badrelaterat problem, typ hur rädda de gamla impopulära privata badhusen, hur hjälpa Hadrianus trupper i Judeen med konvalescensen, hur bli av med sin impotens; Lucius tar ett bad; Lucius hamnar i ett bad i det moderna Japan och får inspiration till lösningen. Alltmedan jag som läsare roas, fascineras av att japanska serier verkligen kan handla om vad som helst, och till och med börjar bry mig lite om Lucius som person 🙂
PS. Dagens tack till lästipset går till Staffan@Staffars som nämnde den här mangan för några månader sedan. DS.
PPS. För den som föredrar film framför serier finns det både en kortare anime-serie à sex episoder och en vanlig spelfilm som verkar precis lika egendomlig som serien, åtminstone att döma av trailern:
Simon säger 