Första delen av Jean-Pierre Filiu & David Bs (manus & teckningar) serie om USAs knepiga politiska historia med Mellanöstern var en intressant bok även om jag inte var helt nöjd med manuset som var rätt hattigt. Nu har jag precis läst del två, fullständig titel Best of Enemies – A History of US and Middle East Relations – Part Two: 1953-1984, och tyvärr måste jag säga att det som var dåligt i den första delen är snäppet sämre den här gången 
Det första delen täckte 170 år och var indelad i fyra kapitel med olika teman, men den här gången märker jag knappt att ett kapitel tar slut och ett annat börjar eftersom sidorna ändå känns förkrossande likartade: En lång radda namn och en lika lång radda deprimerande händelser gör att det blir nästan omöjligt att vare sig bry sig om de enstaka händelserna eller följa med i vem som gör vad och varför.
Att det är USAs förhållande till Mellanöstern som utlovas glöms i praktiken bort; det här är faktarabbling om 30 års historia i området, men USA syns egentligen inte till mer än alla andra länder som blandar sig i de eviga striderna. USA, Sovjetunionen, Egypten, Saudiarabien, Israel, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Libanon är alla lika goda kålsupare som vägrar att ge fredsförsöken en chans.
Rabblandet av skeenden, personer, stater och fraktioner presenteras också på ett alldeles för ofta torrt och tråkigt sätt. Det är ont om kommentarer eller försök till att förklara varför de olika länderna agerar på de sätt de gör; när det någon gång dyker upp några mer intrikata detaljer (som varför Lyndon B Johnson identifierade sig med Israel snarare än med arabstaterna) blir jag genast mer intresserad men det händer max en handfull gånger på de 102 sidorna, tyvärr.
David B. klarar sig precis som förra gången bättre med sina surrealistiska och fantasifulla teckningar, men eftersom texten är så pass oengagerande känns det mer som att en skicklig konstnär gör en live-tolkning av en helt fristående text än att serietecknare illustrerat ett seriemanus. I teorin skulle det här ha kunnat fungera, med David B. ingjutandes känslor och djup i den okomplicerade texten, men för mig faller det hela platt till marken, med två olika delar som aldrig är ens i närhet av att bilda en helhet.
Min känsla när jag läst klart boken är en av att det kommer dröja länge innan stridigheterna upphör, med tanke på hur illa alla agerat/agerar. Goda intentioner lyser här med sin frånvaro, och kanhända är intrycket av en röra som är nästan omöjlig att förstå sig på vad Filiu siktat på med sitt manus, att visa hur tilltrasslat allt har blivit. Synd bara att det görs på ett så trist sätt.
PS. Kritiken till trots vill jag ändå rekommendera den första delen som förvånande nog finns på svenska, utgiven av Placebo Press under namnet De bästa av fiender. Visst är den inte riktigt så bra som jag skulle kunnat önska men det är onekligen ett väldigt intressant ämne, och den första delen ger en del viktig bakgrundsinformation till dagens situation. Plus, David B. är värd det! DS.
Simon säger 