Komi Can’t Communicate

Postat den

Först av allt, en rekommendation: Undvik virus på balansnerven. Åka karusell kan vara roligt, men att det kontinuerligt känns som man sitter i en även om man ligger i sängen, not so much. Läsa går inte alls -> det har inte blivit några inlägg här på väldigt länge känns det som. Fast, två veckors uppehåll under sommaren är kanske inte så farligt ändå 🙂

Hur som, när det äntligen snurrade liiite mindre för ögonen kände jag att jag nog inte orkade med någonting alltför mäktigt att läsa så jag tänkte jag skulle leta upp någon längre feelgood-serie, varpå jag ramlade över en som lät väldigt passande: Komi Can’t Communicate, en japansk serie om tonåriga Shouko Komi och hennes problem att kommunicera med andra.

Det kanske inte låter så värst muntert som ämne. Komi har akut ångest om hon tvingas prata med någon, och säger helst ingenting utan kommunicerar, om hon måste, medelst lappar. Och det är inte så att hon vill hålla sig för sig själv, det är bara det att hon inte klarar av prata med andra. Det är ingenting nytt för henne, så när hon i seriens inledning börjar på gymnasiet räknar hon inte med att någonting ska hända. Men där lär hon känna Hitohito Tadano, en helt vanlig kille (så gott som alla namn i serien beskriver precis personen; inga ordvitsar dock, seriens skapare Tomohito Oda döper rättframt personer till deras huvudsakliga egenskap, som ”tada no hitohito” = ”en vanlig kille”), som förstår hennes problem och lovar att hjälpa henne att skaffa 100 vänner.

Och det här är egentligen hela serien: Komi lär känna nya personer, ibland med hjälp av Tadano som visar sig vara väldigt bra på att förstå sig på människor, ibland själv. De hon möter har också de ofta kommunikationsproblem som yttrar sig på olika sätt, som Makoto Ai som ser ut som en bråkstake men vars enstaka grymtningar inte beror på att han är tuff utan istället på att han är osäker, eller Nakanaka Omuharu, en otaku som skyddar sig från omgivningen genom att konstant fantisera om hur hon egentligen är en ninja/magiker/mutant/… men ingen annan vet det.

Pappa är inte heller så bra på att interagera med främlingar

Det är en genomsympatiskt serie där alla vill väl, även de som har lätt för det sociala men som istället försöker hjälpa de med problem, som när de i skolan börjar förstå att skälet till att den avgudade Komi inte pratar med dem inte är för att hon är för cool och för elegant för att lägga märke till dem. Det senare är något av ett genomgående problem för Komi: Hon ser så bra ut och uppträder så perfekt att alla utgår ifrån att hennes som det verkar svalka för att umgås med andra beror på hennes förfining och inte på att hon är livrädd för att hon ska behöva säga någonting.

Om serien bara vore snälla människor som är snälla mot andra snälla människor skulle det givetvis bli torftig läsning. Men det finns mycket humor i skildringen av de trevande försöken att skaffa vänner trots alla hinder, i missförstånden (godartade, men ändå krångliga att lösa), i att lära känna de ibland egendomliga klasskamraterna. Oda visar sig också skicklig på att korrigera saker i serien som inte fungerar. I början är till exempel Tadano hunsad av klassen som tycker han är för medelmåttig för att få umgås med idealet Komi, och några av Komis första vänner karakteriseras av 100% löjligt komiska egenskaper. Men det tar bara någon volym eller två innan Tadano behandlas mycket mer sympatiskt (även om han serien igenom fortsätter vara medelmåttig, som att han alltid prickar snittet exakt på alla prov), och Komis nya vänner är alla riktiga människor, även om de när de introduceras görs det med hjälp av deras unika egenskap/namn. De nämnda Makoto Ai & Nakanaka Omuharu är bra exempel på det, där det är så gott som omöjligt att inte sympatisera med dem och glädjas över varje litet framsteg, som Makotos lycka (och skräck, givetvis), när för första gången några vänner följer med hem till honom.

Jag har läst de tio första volymerna och serien håller bra hela vägen, efter som sagt en inledning med några små problem som snart rättas till. Det går inte fort framåt men Komi (och alla andra som också har det knepigt med det sociala) blir långsamt bättre, och det är ett väldigt trevligt sällskap att spendera tid med. Visst, serier som WataMote med sitt liknande tema har ett bett som saknas här och är kanske intressantare som läsning i sin bångstyrighet men ibland, som efter flera dagars extrem yrsel, känns det bara bra att läsa känna en genomsympatisk serie som den här 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett svar »

  1. Jag ska førsøka følja din rekommendation, och undvika virus på balansnerven. Tack før tipset!
    Gillade någorlunda førsta volymen, vilket är allt som vi har fått in än så länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s