En ensam samuraj antyder att han är Miyamoto Musashi men försörjer sig på enklare taskspeleri. En liten pojke pratar med sin farfar om svampletning. En kvinnlig ninja utför ett mångårigt uppdrag. En gammal bok blir central för en moralisk prövning och en spirande romans. .
Det ovanstående är bara några av de berättelser som erbjuds i den suveräna boken The Swamp, en samling korta serier skapade av Yoshiharu Tsuge på 60-talet, när han efter att ha harvat på inom den mer kommersiella mangavärlden blev en av de första kreatörerna som publicerades i Garo, den klassiska antologitidningen. Jag skrev lite kort om Tsuges äldsta serier när jag tidigare i år recenserade hans The Man Without Talent från 80-talet (den senaste och antagligen sista serien från honom) men det är inte förrän nu jag fått chansen att läsa dem själv.
Och, som sagt, det är lysande seriekonst. Det märks att serierna är gjorda av någon med stor erfarenhet från mer renodlat kommersiella serier, med handling och huvudpersoner av traditionellt snitt som samurajer med mera, men att Tsuge nu vill försöka med någonting nytt, där handlingen är friare att vandra dit den vill. Om jag jämför med senare serier av honom som The Man Without Talent och de av hans serier som översattes i tidningen RAW är det här fråga om serier som balanserar på gränsen mellan mer lättsmält underhållning, som serien Watermelon Sake om två glada samurajer som kommit på ett nytt sätt att dricka sake, och mer filosofiska och ibland oroväckande serier som titelns The Swamp, där en man och en kvinnas oväntade möte leder till någonting som är svårt att förklara.
Och det här är någonting jag vet med mig att jag tycker om, dvs serier där personen bakom är på väg någonstans nytt men ännu inte själv vet riktigt vart det kommer leda. Tsuge prövar sig fram, testar olika idéer som blandningen av familjedrama och fantasi i Chirpy, eller den mycket pragmatiska och odramatiska skildringen av ett ohyggligt mord i A Strange Letter. Några av serierna är omtolkningar av äldre Tsuge-serier, som Ninjess som är en på ytan traditionellt berättad äventyrshistoria, men via de omgivande seriernas säregna stil får också den en ton av osäkerhet om vad som egentligen pågår i huvudpersonernas inre. Tillsammans blir det en strålande varierad samling historier med radikalt olika stämning, och det gör att den övermättnadskänsla som annars riskerar infinna sig när man läser en samling kortare berättelser av samma person håller sig borta.
Som alltid när jag läser böcker med förord/efterord (i det här fallet efterord) väntade jag med att läsa det till sist, för att kunna uppskatta serierna utan alltför många förutfattade idéer, även om jag i det här fallet såklart visste en del om Tsuge redan. Och under läsningen blev det uppenbart att Tsuge påverkats av sin samtid, där framförallt hur han tecknar människor visar tydliga drag av ibland Tezuka, med dennes ibland söta dockansikten, ibland Tatsumi, med dennes fortfarande stiliserade och enkla men mer grådaskigt realistiska ansikten och kroppar. I efterordet redogörs också mycket noggrant just av detta, och hur Tsuge ibland lånat hela sidor från andra när han experimenterat med att inkorporera andras tekniker i sin egen. Själv är jag ljummen vad gäller Tezuka (med enstaka undantag), men Tatsumis figurteckning har jag gillat ändå sedan jag läste honom första gången i översättning på 80-talet.
Vad gäller manuset har jag däremot svårare att se spår av Tezuka, men Tatsumis melankoli och svartsyn påminner en hel del om Tsuges så det släktskapet är hur tydligt som helst. Tatsumi har skrivit en del fantastiska längre saker men när det gäller hans kortare serier som jag också tycker mycket om vete tusan om inte Tsuge är snäppet bättre, tack vare variationen som syns här där till exempel vissa episoder inkluderar utförliga kommentarer av personerna själva eller av författaren varför personerna agerar som de gör, medan andra är helt utan kommentarer där läsare får dra sina egna slutsatser. Tatsumis korta historier påminner däremot väldigt ofta om varandra vad gäller stämning, miljöer och berättarteknik, vilket gör att de kan råka ut för den där övermättnaden jag nämnde tidigare.
I efterordet nämns också att Tsuge under den här tiden jobbade tillsammans med Mizuki och jo, jag kan se det när jag får det påpekat för mig, men jag har lite för dålig koll på honom för att jag skulle upptäckt det själv utan hjälp 😉
Så efter att nu ha läst både lite tidigare och hans sista serie är jag ännu mer nyfiken på att få se mer av Tsuge översatt till engelska. Hans totala produktion är liten, vilket gör att löftet från förlaget Drawn & Quarterly som ger ut The Swamp om att de ska ge ut hans samlade verk i totalt sju volymer kanske har en chans att infrias. Med tanke på hur D&Q ofta har lovat runt men hållit tunt vad gäller andra samlade utgåvor så får vi väl se hur det blir, men jag hoppas!
- The Swamp (Adlibris)
Simon säger 
Mm, Tatsumi-utgivningen är ett av exemplen jag tänkte på när det gäller hur D&Q älskar att kungöra att det ska ge ut den kompletta samlingen av någonting, för att sen strunta i det. Andra är högen med John Stanley-utgåvor som aldrig blev klara (i teorin kan de ju fortfarande bli det, men…), och några andra saker. Och vad gäller Tsuge så menar de såklart inte egentligen att de ska ge ut alla hans serier även om de säger så, de lär nog mena ”alla hans serier som vi tycker är bra”, och vi får som sagt se vad det ens blir av det.
Och ja, jag är lite sur på D&Q: De ger ut en hel del riktigt bra saker, men de är också deprimerande usla på att hålla vad de lovar, och ibland verkar de helt strunta i att presentera serier på ett för serierna rättvisande sätt (som Mr Jean-böckernas minimala format och lusiga textning). Jag kan få för mig att de ibland är alldeles för övertygade om sin egen förträfflighet och att de därför inte behöver bry sig så mycket förutom om sina egna åsikter, och ibland fungerar den mentaliteten (de ger ut udda, bra saker, utan att bekymra sig om de kan sälja), ibland inte (som att låta Seth skriva långa poänglösa förord om serier som kryllar av fel när Seth uppenbarligen inte har läst serierna i boken på många år, och bara sluddrar på om hur han i nutid minns serierna…).
Grumsig på D&Q idag? Jajamensan! 😉
Jag var besviken över att D&Q inte gav ut fler av Tatsumis tidigare serier. Det kan i och för sig vara så att de har täckt in de bästa åren, men lite märkligt är det. Men det sålde väl inte så bra.
Så jag hoppas verkligen att Yoshiharu Tsuge får en komplett utgåva av sina serier från ”The Swamp” och framåt. Det här är serier som verkligen har varit värda att vänta på i bortåt 35 år (så lång tid har gått sedan han medverkade i Raw 7)…
Det stämmer precis det!
Denna verkar friggin awesome♥